WORD

By Tim Whale

Lilou & John | Amerika
Emerging Indie Bands

Taking a different plough to the soil in Airing from Kolyma the duo have concentrated on acoustic led folk turned delivery which doesn’t by any means dilute their scathing glance on the world around in which they reflect of the imbalances of imposed and manufactured equalities leading to greater social fracturing rather than closer cohesion.

There have been and continue to be numerous musical acts who feature on the site that are able to demonstrate more powerfully than words that music can bridge chasms of political difference and despite those differences, when articulated meaningfully, music is able to afford that difference far wider message and contemplation. Lilou & John evidence that ability – though to be fair as an anarcho-capitalist I am likely to be at odds with most peoples politics at some level.

By Brett Stevens

Lilou & John | Amerika
Amerika

Lilou & John – Patriot Child (2018).

Patriot Child, the latest album from folk/rock duo Lilou & John, opens with a track that could have come off the first Napalm Death album if it were slowed down and given just a little more clarity. “Psychotic Snowflake Anthem” sounds exactly like the mentality of social justice warriors and HitLARPers across the internet, and it is hard to come away from it wanted to ever think like such people.

After that, this EP — which fuses the folk/rock of earlier work from this band with a metal-infused rowdy punk sound — detours into its significant material, mainly the poppy “Petrodollar Wars” followed by the significant “Enemy of the Matrix” and “Generation Identitaire” before hitting the title track. At this point, the real power of the new style of Lilou & John makes itself clear: it gives texture and energy to folk.

Previous Lilou & John releases have stayed within the framework that most of us know as folk: lots of strumming the same chord, shifting a melodic framework behind the vocals to give them poignant twists and turns that drive lyrics-heavy songs. Now, mixing in something that on the surface is like Motorhead but underneath closer to Venom or Cerebral Fix, this pop-folk band gives itself an uncanny energy and focused sound.

For example, “Generation Identitaire” makes good use of a melody that could fit within a UK pop song but has been amped up in delivery to follow the distorted guitars which create an atmosphere of gritty, city-oriented noise enclosing an old-world style folk song. The surging rhythm of the guitar and stomp-oriented beat pushes this forward from merely sentimental to confrontational, giving it a gravitas it would not otherwise have had.

In doing so, Lilou & John move outside of the folk house into mainstream rock, alternative rock, and hard rock with Patriot Child, perhaps in order to find a unique voice for the Right in popular music. The bittersweet mixed-emotions vocals of folk rock, bellowed in operatic intensity by Lilou, ride over pulsing music that would be violent except that it is in some way contemplative, like the best of the underground hardcore bands.

“Patriot Child” ends the EP on a point of strength, infusing the music with the type of self-confident pacing and straightforward but memorable melody that enduring playlists are made of. Watching this band grow and become more articulate in their expression has been a joy, and there is no reason not to expect more development in the future.

By Thurston Hunger

Lilou & John | KFJC 89.7 FM
KFJC 89.7 FM

Drunk punk duo out of Sweden, well drunk is a bit unfair as the topics of their lyrics are sobering, but the rock on display here is dive-bar distorted and grasping for a 2am closing anthem vibe. The signature of the duo (deviating from their folk roots, but not thaat much) is the warble of Lilou. Raw emotion rasps her throat and a vibrato attacks without warning. Think Jello Biafra as Judas Iscariot in Jesus Christ Superstud. Lilou sings to defy both multinational corporations and conventional musical keys. It’s fascinating in a harrowing manner. John provides guitar and pen for the words coming out of Lilou’s mesmerizing mouth. The leadoff cut has the martial chop and snap of some of the Ex’s stuff, while #2 definitely has AmRep pep. They are a husband and wife duo who might have met in the classified ads of Sweden’s version of “The Nation.”

By Aodren Pecnard

Lilou & John | Djolo
Djolo

Ovni sonore dans la campagne suédoise, Lilou & John sont difficilement saisissables. Ils passent de la punk à la folk en un éclair, vous font rire avec un clip absurde, avant de vous saisir avec une intensité vocale grave et profonde. Une alternance entre le léger et le dramatique qui s’incarne à merveille dans leur titre «Via Dolorosa», inspirée par les rythmes des Balkans.

By Brett Stevens

Lilou & John | Death Metal Underground
Death Metal Underground

Lilou & John – Patriot Child (2018).

Most people compare this music to Motorhead, but in my mind, it resembles a fusion between Black Flag and folk music like the old Bob Seeger tracks that limousine liberals pretended to like along with their Harry Belafonte and Leonard Bernstein LPs. A strong punk energy and rhythm pervades the music while a vocal-driven melodic sense guides each song to a quasi-ironic, bittersweet but triumphant conclusion.

It is best to skip the first track, “Psychotic Snowflake Anthem,” which seems designed to illustrate the mentality of your average PC/SJW person through a grinding monotone. It makes its point, indeed, but it is not much fun to listen to. The real glories of this release can be found on the second through fifth tracks, where the melodic songwriting for which Swedes are famous is brought to focus.

Perhaps it should be mentioned that Lilou & John are Swedish, then, and that they are nearly indescribable. A punk/folk band originally, the duo — John plays guitar, and Lilou handles the iconoclastic and expressive vocals — ventured into some of their earlier metal and punk influences for their fifth release. This band is like… well, not any single other band. We can describe them in terms but are basically making points on a scatter diagram, trying to vector in on a central description.

Their lyrics also make some waves, and some of those waves are upset. Lilou & John are sort of Right-wing, but describe themselves more as Jacobins who want independence from the wealthy elites who want to oppress common people with an ideological agenda. They seem to enjoy pushing buttons, especially among their supposed allies on the Right.

And while they dislike the Left, they do not seem to agree with the basic Bill & Ted style agenda of treating people well. It is just that they see another path to that end goal which does not involve the methods embraced by the Left, more those of the Right — nationalism, free markets, social standards, codes of honor — simply because those seem to work on a practical level where what the Left endorses leads to us needing those same oppressive elites.

With that out of the way, we can see the appeal of the music: well-written melodies and driving riffs, sort of like older heavy metal and punk, but with more of an emphasis on poignant moments and mixed emotions, like a wistful casting-off saturated in nostalgia and yet opening up a hope for the future with all that is not ruined.

Take for example “Petrodollar Wars,” the second song. It begins with an infectious pop hook strengthened by Lilou’s alternately fragile and bellowing vocals that use more of the bass range of female vocals than most would expect, then detours into a simple but elegant chorus that brings out the depth of emotional conflict in the song. After a few loops, this runs into what we might see as a musical atrium in which a new riff and vocal melody balances the hook with the chorus, which paradoxically makes the chorus seem like the verse and vice-versa.

This is just solid classic pop songwriting given some balls and a sensitivity that comes from a point of aggression; this band like their reality accurately described, and have the sense that metal does of personal injury when human wishes of what were true replace actual description. The next track underscores that with a song that focuses more on emotion at first but reveals an inner strength.

“Enemy of the Matrix” describes someone who is totally alienated from a society that is dedicated to belief in an unrealistic cartoon as a means of denying the reality that will have inevitable consequences. Like metal itself, Lilou & John demonstrate the union between imaginative aspiration and a need for hard reality, and this dirge-like song somehow brings out the beauty in that despite being essentially a cross between a lamentation and a ballad that sees the “Utopia” around us for the dystopia-with-great-advertising that it is.

By the time the EP peaks in the triumphal and evocative “Generation Identitaire,” the listener has reached a point of emotional saturation such that the more energetic and hook-driven song takes root, sounding sort of like of the Misfits, Motorhead, and Agnostic Front decided to make real hall-rouser. A driving rhythm, infectious vocal melody, and powerful understated riff make this song the centerpoint of this work.

Most of these songs follow structure built off what we might call The Loop, where verse drives chorus until there is some kind of turnaround or contrasting riff, but variation follows the necessity of presenting the topic of each song. On the title track which ends the EP, Lilou unleashes her vocals in a quasi-operatic take on a churning but intensely hopeful and energetic song.

“Patriot Child” sounds like a 1960s anthem with more of the melodic sensibility of a soundtrack and the driving rhythm of a punk band. It finishes out the EP, which began with unease and discord, on a note of endurance and power. Like a band that is more insurgent than protest in orientation, Lilou & John charge forward with a sense of unease, self-doubt, melancholy, and yet determination.

It may seem odd to review this music on a metal blog. After all, the metal is minimal in technique. A closer look shows us a band very much in the metal spirit and with metal as influences that occasionally bleed through not so much in technique, but in compositional architecture and general outlook. As music changes, metal becomes more of a spirit and less of an actuality, and Lilou & John carry that banner forward.

By Kolade Olamide

Lilou & John | Broadtube
Broadtube Music Channel

Lilou & John

Discuss your personality.

We are energetic and always want to do the unexpected. Everything can inspire us and we always work together to reach our goal.

Brief us about you as a musician.

Lilou (vocals) is the music maker of the family whereas John (guitar, bass guitar) is the poet. Together we create our music in a rather haphazard way and always try to aim a little bit higher.

Go into details on what have changed in your life for choosing music as a career.

We have come in contact with many new and interesting people, both other artists as well as people who work with music in other ways. It has been a journey we wouldn’t miss for our lives.

Tell us the benefits and drawbacks of choosing music as a career.

Creating music together is like giving birth to something bigger than yourself, it’s the most amazing thing in the world. There are no drawbacks.

Tell us how you will manage fame as an established artist.

We will just keep going like we always do. Fame is just people who dig the sound. Perhaps we will hire someone to keep an eye on the economy.

Elaborate on the story line of this song.

It’s a tragic story of heartbreak and divorce but we wanted the sound to make it less dark and turned it into a backbeat party song instead, despite the tragic lyrics.

Tell us means of connecting you and purchasing your music online.

The music can be found on Bandcamp, iTunes, Spotify etc., just look for “Lilou & John”.

Let us know the greatest moment of your music career.

When one of the biggest Italian radio stations with some 150,000 listeners started playing our music.

Tell us the highest amount of money you have ever received from your music career and how it happened.

USD 15 for one single song, “Bataclan” on Bandcamp, a woman bought it.

Discuss your experience pertaining live performances, gigs, shows and tours.

We are mainly a studio band so far, but a while ago they asked us to play at a festival in Virginia, US, and we have gotten lots of requests so there will probably be a concert this year.

Tell us how you relate to your fans.

We answer every mail and comment. Who doesn’t like a personal answer? We want to show that they matter more than anything.

Tell us what you will like to change if you have the chance to turn back the hands of time.

Nothing.

Tell us the most important people that have boosted your music career and how you met them.

Ingrid Carlqvist, podcast host, we mailed her and she kindly played our music. Luigi Vespasiani on Italian radio station 106.6 and Peter Hatton on The Big Fat Indie Show, we mailed them too and they took us in. Joakim Andersen, Swedish critic, who have written a bunch of articles about us. +Lots more people we can’t thank enough.

Brief us on what you have in mind before considering music as a career.
Working five days a week until we retire at 65. Kinda boring.

Discuss your good and bad experience in life.

The worst kind of childhoods, total neglect, abuse and extremely high expectations in combination were the bad part. Meeting each other and coming out of that darkness is the good part. Life is worth living.

Name the artists that have influenced the world.

Nina Simone, Motörhead and Bach.

Tell us about your moment of rejection as a musician and how you are able to cope and move on.

It always feels awkward when you’re let down, but every road leads to Rome so there are plenty of roads left.

Tell us the most negative comment you have ever received about your music.

One guy thought we wanted to incite violence when we goofed around with a Nerf gun in a music video. But we didn’t take him seriously.

Tell us how to become a famous artist.

Use good PR strategies and make even better music.

Tell us how you plan to make an impact on the society.

Show people the music industry is all about filth, fake and bad music and that indie music is all about beauty, brave hearts and bad manners.

Elaborate on the recording process of this song.

It took us about an hour to record the entire song. We are pretty quick when we get things going. We recorded vocal+guitar and everything else was swiftly added afterwards.

State the official date of release.

April 7, 2017.

By Morpheus

Lilou & John | Projekt Morpheus
Projekt Morpheus

“Alla politiska rörelser med självaktning har ackompanjerats av en musikalisk proteströrelse. Under Vietnamkriget stöddes demonstrationerna i USA av artister som Kris Kristofferson, Joan Baez, The Fugs och Country Joe And The Fish. I Sverige på 1970-talet övergick hippierörelsen i den vänsterradikala proggen som nådde vissa framgångar med band som Blå Tåget och Nationalteatern. Under Margaret Thatchers epok som premiärminister i Storbritannien på 1980-talet uppstod en liknande rörelse som opponerade sig mot järnladyns konservativa politik; Bob Dylans låt ”Maggie’s Farm” blev något av ett ledmotiv och tolkades senare av band som The Specials och The Blues Band. På 1990-talet var det radikalfeministernas tur att backas upp av riot grrrls, som var en rörelse med feministiska hardcore-band som Bikini Kill och Bratmobile från Washington D.C. Alla dessa band och rörelser har dock en sak gemensamt: de står till vänster politiskt.

På den konservativa musikscenen däremot har det under en lång tid varit rena öknen. Inför presidentvalet 2004 backades den demokratiske presidentkandidaten John Kerry upp av storheter som Bruce Springsteen, Neil Young och R.E.M. som gjorde en gemensam turné med namnet ”Vote For Change”. Den republikanske presidentkandidaten George W Bush fick däremot hålla till godo med Kid Rock (som är mest känd för amatörporrfilmen med Pamela Anderson), Britney Spears (som på den tiden var ett nervvrak efter alla parazzidrev) och Ted Nugent (som stödjer vapenfetischisterna i National Rifle Association).

Den svenska konservativa musikscenen har också den varit ett sorgligt kapitel under många år. Här återfinns i princip bara Ultima Thule (som för tre år sedan blev mest uppmärksammade för en konsert i Jimmie Åkessons trädgård) och Wille Crafoord som skrev Moderaternas kampanjlåt ”Flyter” 2010. Den Sverigevänliga rörelsens främsta musikaliska merit är att Ulf Lundell har hotat med att dra in ”Öppna Landskap” om Sverigedemokraterna får mer än 20% (vilket förmodligen kommer att infrias med råge i valet 2018). Med andra ord är den socialkonservativa rörelsen betydligt mer framgångsrik politiskt än musikaliskt – än så länge.

På senare år har det dock börjat dyka upp flera intressanta band och artister som protesterar mot den vänsterliberala hegemonin i Sverige. Först ut var electronicabandet Borgerlig Skymning som 2014 fick en underground-hit med låten ”Han röstar på att FI (för att få ligga)”; låten är en parodi på alla män som utger sig för att vara feminister bara för att få sex. Året därpå släppte socialpop-bandet Till Äventyrs! albumet ”Ett Nytt Tillsammans” som är en dystopisk skiva med regimkritiska texter och ett sound som påminner om Joy Divisions tidiga alster. Och förra året spelade Thomas Järvheden in den virala Youtube-parodin ”Kasta Sten”, som driver med alla ungdomar i utanförskapsområdena som bränner bilar hellre än att söka jobb.

Till denna tappra skara borgerliga protestsångare sällar sig duon Lilou & John från Borås. På denna hemsida beskriver de sig som ”en svensk oliktänkande indiepop-duo vars musik spänner från alt-rock till folk, blandat med en valkyrias röst, poesin från revolutionära konservativa och soundet av archeofuturism”. Vid en första anblick på deras bilder får man inte intrycket av att de är särskilt borgerliga – men skenet bedrar: de definierar sig som ett band inom den alternativa högern.

Förra året släppte de debut-EP:n ”100 Faces”, och fick en mindre hit med titelspåret med samma namn. Den suggestiva videon till ”100 Faces”, som finns att beskåda på Youtube, rekommenderas varmt. Parallellt med skivsläppet skrev John (som är gymnasielärare) ett par krönikor i alternativmedia där han kritiserade den svenska skolans förfall och hur denna nedgång beror på den oansvariga asylinvandringen.

För dessa regimkritiska krönikor kritiserades John i Borås Tidning, vilket i sin tur ledde till att han utsattes för negativ särbehandling av sin arbetsgivare. Till råga på allt förbjöds Lilou & John att spela sina låtar i Sveriges Radio P4 Sjuhärad; bara fem minuter innan de skulle intervjuas och spela i studion ställdes hela arrangemanget in. Det finns för övrigt en intressant historisk parallell till censurering av misshagliga artister i radio: I USA på 1960-talet tog nämligen Nina Simone parti för den antirasistiska rörelsen och skrev bland annat låten ”Mississippi Goddam” som bojkottades av radiostationerna i den amerikanska södern; en radiostation i South Carolina slog till och med sönder promo-skivorna och returnerade dem till Simones skivbolag.

Censuren på radio P4 Sjuhärad blev droppen för Lilou & John som vände på klacken och gick därifrån. Lilou beskriver uppgörelsen med Sveriges Radio så här på gruppens hemsida: “We told them to go die somewhere and left. We don’t eat shit for dinner like they do.” Så talar en äkta konservativ protestsångare i dagens DDR-Sverige. Det är så långt man komma ifrån de vänsterextrema feministerna Zara Larsson, Silvana Imam och Beatrice Eli som tror sig vara ”rebelliska” men som i själva verket befinner sig mitt i åsiktskorridoren och allt som oftast blir inbjudna till Sveriges Radio för trivsamma intervjuer.

Incidenten på Radio P4 ledde även till att Lilou & John bestämde sig för att spela in skivan ”Dissidentica”. På den här skivan tar de klivet fullt ut i att protestera mot de eskalerande problem och det åsiktsförtryck som grasserar i dagens Sverige. Dessutom har bandet har mognat sedan debuten och produktionen är även den mer polerad.

De flesta låtar på ”Dissidentica” har hitkänsla och ackompanjeras av upptempo-gitarrer, men Lilous mörka alt-stämma och de regimkritiska texterna adderar en svärtad klangbotten. Sångerskans vibrato ger för övrigt associationer till just Nina Simone, som även hon var en protestsångerska – fast i en helt annan kontext och tidsepok. Lilou sjunger med ett patos som man hittar hos traditionella protestsångerskor som Buffy Sainte-Marie; det märks att deras kritik mot etablissemanget är på riktigt och inte bara en fernissa.

Låtarna ”9/11” och ”Bataclan” handlar båda om de islamistiska terrordåd som har drabbat västvärlden; i dessa låtar accentueras det poppiga soundet kombinerat med dystopiska texter om den mänskliga grymheten. Alla låtar handlar dock inte om politik: ”The Girl From Antartica” handlar om narcissistiskt föräldraskap ”Via Dolorosa” (som låter som Lars Demian på uppåttjack) handlar om svunnen och olycklig kärlek. Andra låtar har historiska teman: ”Next Year In Jerusalem” handlar om den judiska diasporan och konflikten i Israel och ”Solferino” berör krigen i Europa. Låten ”Spirit Of America” påminner till viss del om PJ Harveys ”The Glorious Land”, både vad gäller kritiken av den anglosaxiska imperialismen och körerna som ödesmättat mässar olika varianter på ”America”.

På en annan plats och i en annan tid skulle Lilou & John förmodligen ha kunnat slå igenom stort – men censuren på Sveriges Radio och de flesta vänsterliberala medier gör det svårt för dessa dissidenter att nå ut.

Alla som vill stödja denna gryende musikaliska proteströrelse bör lyssna på Lilou & John som en mental motvikt till de samtida radikalfeministerna Silvana Imam och Beatrice Eli som får dansa fritt inom åsiktskorridoren. Ett tips är att köra skivorna ”Dissidentica” och ”100 Faces” på repeat på Spotify – dels för att det är väldigt bra skivor – men även för att stödja Lilou & John och den samtida musikaliska proteströrelsen.

By Joakim Andersen

Lilou & John | Motpol
Motpol

Den samtida kulturen är strömlinjeformad, publikfriande, reducerad till en intetsägande vara. Denna insikt kommer samtidigt som olustkänslorna i samma stund som man tar bakgrundsbruset på allvar och en stund reflekterar över vad det faktiskt är man passivt konsumerar, att man blivit en gris som matas med sörja vid ett tråg. En av mina återkommande käpphästar har därför länge varit behovet av en kulturell renässans som återknyter till källorna i både myterna och djupdimensionen. En sådan präglas av autenticitet, i skarp kontrast till vår tids yta, men också av att den tar tillvaron i sin helhet på allvar. Småborgerlig moralism är därför inget man förknippar med den, något bland andra de Montherlant, Evola, Houellebecq och Mishima illustrerar. Tillvaron präglas av både ljus och mörker, har alltid en tragisk aspekt. Gedigen kultur har detta gemensamt med tillvaron.

Ett bra exempel på sådan kultur är det svenska bandet Lilou & John. Deras musik är poppigare än exempelvis neofolken, men skapar en liknande suggestiv stämning. Ofta genomsyras den också av kontrast mellan väldigt medryckande melodier och tragiska eller mörka texter. Formen hör till pop men innehållet är alltså något annat (ansatsen för tankarna till Boyd Rices och Rose McDowalls popprojekt Spell, även om jag upplever att Lilou & John lyckas bättre med genomförandet). Överhuvudtaget har texterna ofta en poetisk och filosofisk kvalitet som bidrar till upplevelsen (exempelvis Six Year Farewell, God och 100 faces). Förmågan att till fullo uttrycka en känsla eller en tanke är genomgående, bildspråket bidrar också till helheten (videon till When Murder Victims Die rekommenderas). Till detta kommer Lilous röst, mörk och väl lämpad för bandets texter. Sammantaget är det alltså ett band jag uppskattar mycket. Johns artiklar har dykt upp bland annat på Nya Tider och Motpol, man kan notera att musiken varken är politiskt korrekt eller politiskt tendentiös.

Idag släpper Lilou & John sin nya skiva Dissidentica. Det är en gedigen helhet där man känner igen mycket av det jag uppskattar sedan tidigare men samtidigt märker en utveckling. Bland mina favoriter finns 9/11, där en mycket medryckande och munter melodi förenas med en hemsk text om mänsklig grymhet och ondskans banalitet. Totalitarismerna tar sig nya historiska uttryck men har också mycket gemensamt. En annan favorit är Via Dolorosa, en sorglig historia om förlorad och omöjlig kärlek, återigen med en upptempo gitarr. Här kommer också Lilous röst till sin rätt. Mörk och tragisk är The Girl from Antarctica, en mångbottnad historia om dåligt föräldraskap. Den har också en av de bästa texterna, där det hela börjar dåligt och sedan hela tiden blir värre. Som synes är det inte politiskt tendentiöst, även om man mycket väl kan tolka The Girl from Antarctica som en kritik av 1968 års olika revolutioner ur barnens perspektiv. Några budskap skrivs en oavsett vilket inte på näsan, texterna är mångbottnade och intelligenta.

En annan favorit är Bataclan, tillägnad offren för terrordådet. Här erbjuds vi en kuslig och träffsäker inblick i förövarens tankar, tankar vår samtid ogärna fördjupar sig i. Förmågan att fånga och uttrycka en känsla kommer här väl till användning, resultatet är effektivt utan att vara skrikigt. Bland de andra sångerna handlar New Year in Jerusalem om diasporan, här visar texten inte minst en förmåga att använda sig av mytens och religionens bildspråk. Solferino handlar om de europeiska brödrakrigen, Spirit of America om den okuvliga aspekten av det amerikanska. Svängiga Payback Day förenar dessa teman i en historia om svek, förtryck, trots och frihet. I en rättvis värld skulle den ha betydande hitpotential, liksom bland annat 9/11.

By Tim Whale

Lilou & John | Emerging Indie Bands
Emerging Indie Bands

The alt-rock project Lilou & John from Sweden are set to release their début five track EP 100 Faces on the 26th.

The dark searing vocals of Lilou & John chill the marrow-bone while the flighty guitar gives the title track – 100 Faces – an intriguing camber that pitches the composition on a helter-skelter ride which despite, or maybe because of, the discombobulation – finds the audience dipping hip around the room.

The dank languishing sounds find the listener in consideration of rope or blade, yet like Leonard Cohen, is able to traverse the intense introspection leaving the audience not feeling isolated rather sensing a coexistence with the isolated silos around.

By Thomaz Wiberg

Thomaz Wiberg

Lilou & John från Borås har en annan vinkel på vad de gör än andra band i samma genre. De är trötta på det politiskt korrekta samtidigt som de är öppna med att de själva vuxit upp i trasiga familjer.

Bandet Lilou & John är en alternativ indierock duo med provocerande texter och en mörk, spetsig nordlig kvinnlig röst, kraftfull rock med starka melodier. Sångerskan Lilous djupa röst svävar över tunga melodiska ornament. – Tidvis blir det mardrömslikt. De säkrar ljudet av alt-rock, pop, electronica, etno-folk, punk och metal för att skapa ett ljud som de beskriver som ”helter skelter”. Olika genrer och ljud är avgörande för deras produktion.

Duon skapades 2015 när den introspektiva poeten och gitarrspelaren John Dübeck gick ihop med den olikartade vokalisten Lilou Dübeck.
I bandets videos målas landskap upp som ibland tangerar det surrealistiska och texterna har existentiell slagsida. – Vi är en ”freaking nuclear bomb”, säger John.

Det är svårt att hitta en jämförelse med deras ljud. Kritikerna har jämfört dem med Motorhead, Nina Simone, Roky Erickson, Dead Kennedys, Bob Seeger, Buffy Sainte-Marie och The Clash. De visar utan tvekan att de är ett band som inte enkelt kan definieras av smala genrer.

2016 släpptes duons debutalbum 100 Faces med låtar som ”100 faces”, ”He broke my neck, Joséfine” och ”Payback Day”. 2017 kom så uppföljaren ”Dissidentica”  och följdes i år 2018 upp med ”Patriot Child”

Min reaktion på Lilou & John’s musik.

Jag kom över bandets samlingsalbum 13 som innehåller alla 13 låtar från skivorna ”100 Faces” och ”Dissidentica” på samma skiva av en ren slump. – Jag fick skivan som pressent av en vän som tyckte jag skulle lyssna på den.
Första gången jag lyssnade, fick jag lite av en chock, musiken var inte alls den typ av muslik jag normalt lyssnar på och först var min reaktion mest chockartad.

Men så satte jag mig ner och började fokusera på texterna och budsakapen i låtarna och då förändrades upplevelsen helt. Jag liksom sögs in i Lilous mörka röst och kände en nästan kuslig blandning av djup rädsla och lustfylld glädje, så där som man kan känna när man tittar på en rysare eller besöker ett hemsökt hus. Det var med en blanding av rysning och upprymdhet som jag åt mig igenom lyriken.

Det finns en poesi i texterna som man först inte riktigt vet om man ska tycka om eller inte. – Men när man väl bestämt sig för att tycka om det, då gör man det förbehållslöst, man grips av Lilou´s suggesiva röst.
Jag som är lite äldre och upplevde punken på 70-talet, känner ändå igen mig och mycket av Lilou & John´s musik väcker nostalgi hos mig även om duons musik är ny, med aktuella texter som väcker en patriotism hos mig.

By Gaz

Lilou & John | Punk Online
Punk Online

Swedish indie duo Lilou & John has just released a new album called Patriot Child. Since their debut album, 100 Faces, in 2016, the band have been compared with a variety of artists such as Motörhead, Dead Kennedys, The Clash and Nina Simone!

The massive opening track is an all out aural assault. Psychotic Snowflake Anthem drips with angst and sarcasm with a cacophony of sound reminiscent of the Future of the Left with dissonance and raw power joining together to drive a powerful song with a crazy nursery rhyme vibe! Good stuff!

The political focus continues with Petrodollar Wars where the power is turned up to Spinal Tap “11” and the track pummels its way into your brain and gut. The band self-describe as “art-punk” although I would say “punk-art” is the correct word order! The vocals are strange yet fit perfectly!.

Enemy Of The Matrix is much more foreboding in style with slow booming bass and those half-mad vocals delivering a dark story. It is followed with the Rudimentary Peni like anthem, Generation Identitaire.

Closing with the title track, Patriot Child where Lilou & John lay down some seriously fuzzed up guitars to back up the urgent vocals and the song develops into a marching rallying cry against the alt.right and that is a cry we all need to hear.

By Brett Stevens

Lilou & John | Amerika
Amerika.org

Right Wing Folk / Rock Duo Lilou & John Record Patriot Child (2018)

Right-wing music innovators Lilou & John recently unleashed their third album, Patriot Child, in which they take their music from angrily sentimental folk music to a hybrid of rock, punk, and heavy metal. As part of the Right-wing cultural wave, this duo are creating music to express the agonies and triumphs of the turning of the tide.

Having followed the growth of this band for some time, Amerika reached out to them for information about the upcoming album, which will be released on January 1, 2018, and to explore the motivations behind this group swimming against the current:

I just finally managed to accept that you guys are like a cross between Bob Seeger and Roky Erickson with an anti-modern, Right-leaning twist, and now you have gone and changed styles. How would you describe the style on the new album, and how does it bring out your personality and what you want to convey?

John: Thanks for that description, Brett! We are constantly evolving, thanks to Lilou. The producer calls the new genre “garage punk rock” but we frankly don’t know what to call it. It will be a bit of a crossover just like Dissidentica. Lilou always wants to explore new ways of expression and she has taught me how fun it can be.

I started to listen to Stiff Little Fingers, Cockney Rejects and Blitz when I was in my teens, and Motörhead has always been one of my favorite bands of all time. Therefore it seemed natural for me to make a right wing punk rock album. I have always been very angry and this album is a great way to get it out of my system and protest against all the shit people are forced to put up with just so the oligarchs can feed their offspring and the petty bourgeoisie can have their “outdoors-indoors luxury barbecue with finger buffet” in peace.

The album also reflects the fact that we are not a political band. Everything we do is very personal. Many of our songs are written in defense of freedom of speech simply because we are fed up by virtue signaling and the infamous Swedish Opinion Corridor. The bottom line of everything is that no ideology or religion can triumph art, science and logic reason and we combine many left and right elements in our everyday life and music. We believe that the only place to be is outside of the box of conformity, whatever political color that conformity may have.

Thus, the music is very revolutionary and rebellious. The funny thing is that if you rebel and revolt against the system today the ruling classes will label you “right wing’ no matter what you think. Therefore many people on the right wing think we are quite the odd couple, but they also realize that we share the same interest in getting rid of political correctness and that we are not afraid of being seen fraternizing with “Nazis.” As Mel Brooks put it: “I know where I stand, do you know where you stand?”

We have also gotten much credit for the lyrics on our last album that span from Zionism to the defense of Political Incorrectness, and there were even National Socialists who gave us credit for the courage to record “Next Year in Jerusalem” even though we knew some of our fans would not like it. We say what we think and we record the songs we want to record and it seems people like the honesty. We do not pretend to be something we are not. That is probably why we do not get along with the music industry.

On this album we have taken the lyrics a step further and pushed it in a more radical direction. We write about things such as the Identitarian movement, the Charlottesville ambush and Soy Boy Russophobia, and that is yet another reason why we wanted a much harder sound on this album compared to our first two albums. It should be angry but at the same time we wanted to keep our originality. We want it to be a completely new sound and a new approach.

I am split between experimental and traditional when it comes to the kind of music I want to create, and Lilou never wants to do the same thing twice. It bores her to death. She is our creative engine that makes sure everything is top notch. I just add my anger and a desire to provoke the virtue signaling petty bourgeoisie because I hate their cowardice.

You made the choice to go with female vocals on this work, but these are unlike anything the rest of us have ever heard. How did Lilou achieve this unique sound, and what do you think it communicates when placed inside of such loud and stripped-down music?

John: I fell in love the first time I ever heard Lilou speak to me on the phone. After that I heard her sing and it only made my love deeper. I would say she sings in a very old right wing tradition of hard working women that dates back long before the industrial age. She is the only person I know who can outmatch an electric guitar even without a microphone and still make it sound good. I personally hope it can show people there is an older, much more genuine female ”gender role” (even if I hate that expression) that goes back to the viking women who did not suffer from any kind of petty bourgeoisie virtue signaling whatsoever. Zarah Leander perhaps had a similar voice but I think Lilou is more versatile and pissed off ha ha.

Today the music industry is focused on profit only so they need singers and musicians without personality to make global hits. They need people who are spooned from birth by the powers that be and thereby suffer from a total lack of identity. Otherwise they cannot sell the stuff they produce on the open market, since globalist extreme-short-term capitalism requires one global coca-colonized culture.

Lilou on the contrary is certainly not an angel with a cute fragile voice they can sell to the highest bidder. She had to fend for herself as a kid and thereby learned to make it through life on her own. She is the toughest woman I have ever met. Feminism and such things…if she got a job because of affirmative action she would take it as a personal insult. To her that would mean that the employer thought she was useless and needed a helping hand just because she is a woman. Unlike the feminists who dominate the music industry of today she is proud of her sex and perhaps even more than me she understands the complementary natures of men and women. I think those are the answers to her unique vocal style. She is a viking woman: 100% wife, 100% mother, 100% singer, 100% fearless.

Lilou: I think in general the right wing movement needs more women to step up. Women have an extremely important role to play since men often think bigger whereas women think about what is realistic. Men build empires, women make sure they do not build them too fast or in bad locations.

New York Magazine recently referred to Sweden as the “Western European capital of the Alt Right.” Why is Sweden emerging as a hotspot for right wing activity?

John: Sweden is a social experiment like nothing else. The whole country reminds of a stunt from Jackass where you try to do something that potentially can kill the whole film crew and you attack your co-workers if they have any objections. This has resulted in a catastrophic development of society and a situation that is extremely unstable.

However, the oppression of free speech has led to a huge increase in the number of dissidents. Many thousands of people have lost everything after corporate media witch burnings. They have no jobs because they have protested against the new left policy of “tolerance.” Families have been ripped apart and mothers, fathers and children have been stigmatized as untouchables, they have become the modern day lepers. And just like the lepers of old, the dissidents of Sweden have absolutely nothing left to lose. Many of those people have come to realize that they might as well fight back. They have hit rock bottom and such people are formidable warriors. That is what you see happening in Sweden.

Nobody wants to be that last rat that abandons the sinking ship. Nobody wants to be that sucker who failed to see the coming of the revolution in time and forever be branded as a traitor. Sweden is the most extreme example of left wing politics and therefore it is natural for Sweden to be one of the countries where the resistance is strongest and most organized.

Even if we are not Alt Right ourselves we have no problems working together with them. Much of what we do suit their needs and their support is invaluable for us to grow. We only wish that more mainstream Conservatives would soldier up and start working for a new cultural wave, but I guess they are afraid that we will turn out to be yet another Jew-bashing band, or perhaps they have understood that we think the real problem in today’s society is petty bourgeoisie virtue signaling in combination with the Anglo-American oligarchy of global commerce, and feel guilty after hearing our lyrics?

Despite initial media hostility, it seems like your music and websites are reaching more people. What do you think is responsible for this? To borrow a term from the Left, are you “raising awareness”?

John: You are absolutely right that the times they are a-changing and perhaps we are raising awareness that alternative media is just as good as (or even better than) corporate media for promotion. In the beginning there were people who warned us for podcasts and news sites of certain political colors but we have proved them all wrong.

We try to create a combination of great looking artwork, high quality productions, strong lyrics, genuine vocals, catchy melodies and rhythm to create the right beat. That seems to have appealed to Nationalists, Conservatives and Libertarians, but also Liberals, Socialists and all kinds of people who just like good music. We just need more reviews and more radio airtime so people know we exist.

Today we are one of the most famous politically incorrect Swedish rock/pop bands and we have grown rapidly in just a year. We are currently heading into Russia and hopefully this interview will make more Americans interested in our music too. We think of our music as a global revolution and as long as we work together as a village of writers, debaters, philosophers, musicians, singers, authors and politicians we are unstoppable.

Lilou: I wanted to do something totally new, something that has not been done before. I had an idea that we could merge contemporary pop and rock music with right wing lyrics and song style to create something nobody had heard before. Personally I believe many right wing bands have been stuck in the 80s for too long. We want music that can appeal to a huge number of people and become global hits. Therefore we must think in a new way and I believe people are beginning to realize that. We are also attracting a growing number of female fans: teenagers, adults and seniors. I think that is quite uncommon for right wing music historically.

I also think that the right wing needs stars and celebrities. And even though we are far from it (we are too fat, old and lazy to become stars ha ha) our music and approach make us into perhaps some of the first right wing pop and rock idols. In Sweden we have seen quite a few people writing that we are “their” rock band and that the left wing artists are becoming obsolete. We just need more bands to step up and release modern music that can actually compete with the bands of the music industry.

Can you tell us about recording the album, how you did it and what you had to do to achieve these unique sounds, and when the album will be out, and where customers worldwide can purchase it?

Lilou: When we record an album we try to be prepared long ahead, but a few weeks before the session we always change some major thing anyway. This time we have replaced an entire song because it does not fit into the style we want to achieve. We plan for an EP of five songs since EPs will probably replace LPs as the new standard format. Furthermore, it gives us the chance to release albums more often and we can focus on higher quality on a small number of songs each time.

I have put much time into the artwork, everything I do has to have the right feel to it. We never want to rush anything and therefore we set the release date to January 1. That way we have enough time to hopefully record at least a few music videos before the release. Somehow we always find ourselves stressed out in the end anyway.

It is always good to listen to the demo songs a few hundred times to get new ideas and change what needs to be changed. The final sound is a product of slow, organic growth, from the first few words John scratches down and the first melody I come up with all the way to the guitars, the bass and the drums.

John: Our formula is rather “primordialistic” in a way. When we started playing together we asked ourselves: If the cavemen had electric guitars, what kind of music would they play? Probably music based on rhythm, quite simplistic, with heavy bass guitar and expressive vocals. They would probably use the instruments to create a music landscape for the singer to explore with his or her voice.

It was Lilou who thought we should release our next album on January 1, 2018. That way the release will mark the beginning of a new year of revolt. We are currently talking to a bunch of retailers online, mainly right wing e-shops who might be interested in selling the music. That way we support the people who support us. Of course we can be found on Spotify, Bandcamp, iTunes etc too, where our first two albums are already for sale. We are thinking about physical copies, and we have a physical copy of our first two albums on one CD for sale online.

That said, if anyone in North America would be interested in selling our music, they are most welcome to contact us. We are grateful for everyone that wants to support us. We want to thank you and Amerika.com for giving us this opportunity. You need us to win the culture war and we need you to get anywhere at all.

By Tom Andersson

Lilou & John | Nya Tider
Nya Tider

Boråsbandet Lilou & John har profilerat sig som ett högerband och på den nya skivan Patriot Child som släpps den 1 januari, betonas det politiska ställningstagandet ytterligare. Lyssnaren färdas genom en skitig ljudbild alltid i sällskap av sångerskan Lilous omfångsrika röst. Skivan känns som en mer enhetlig ljudattack än den förra – här verkar dissidentorkestern ha funnit ett sound som går hand i hand med texternas ursinne.

Tankarna går till punkens hämningslösa energi. Det universum av ljud som den nya skivan Patriot Child utgörs av är fullt av ärlig vrede, men framför allt möter vi en tydlig enhet här som inte fanns på det förra mer experimentella albumet.

Här finns punk och garage och en attityd av vi skiter i vilket. Tidvis går mina tankar till Beastie Boys album Ill Communication. Även band som The Clash och Motörhead finns där – de riffande gitarrerna känns tjuvkopplade i någon ostädad källare, sången tidvis manisk som pendlande mellan en okänd energi och direkt ilska.

Patriot Child släpps av Borås-bandet Lilou & John den 1 januari 2018.
Skivan ger fingret åt en terapeutisk stat och ett välregisserat medialt lögnmaskineri

Det är lätt att se bandet framför sig på en scen i en liten klubblokal där sladdar är dragna över scenen. Ett välanvänt PA med gamla stickers på vibrerar i ett hörn. I belysning från en hackande strob och blodröda strålkastare syns bandet som hamrar fram musikaliska anfall mot en förljugen samtid. Bara en sak är säker – detta är krig och musiken är bestyckad.

Förmodligen framträder bandet på hemlig ort och publiken är ännu otydlig i det blinkande mörkret. Vilka är det som kommit för att lyssna på de som sjunger förbjudna betraktelser i en alltmer åsiktsintolerant tid? Jag kan inte se dem klart för de står med ryggen till, med blickarna fästa på scenen.

Mobiliseringen pågår. Det känns i luften och hörs i det energiska knastret från högtalarna. Ett flertal av de som är här agerar helt säkert från skyttegravar grävda i sociala och alternativa medier.

De är trollen.

De är hatarna.

De är de bespottade mänskliga människorna i en tid av massanmälningar, statsunderstödd censur och personförföljelser.

Patriot Childs låttitlar är lika tydliga som de är obekväma. Vi kan lyssna på ”Psychotic Snowflake Anthem”, ”Petrodollar Wars” och ”Generation Identitaire”.

Skivan ger fingret åt en terapeutisk stat och ett välregisserat medialt lögnmaskineri. Texterna behandlar samtida tabun som den etablerade mediahysterin riktad mot Ryssland, den djupa statens hänsynslösa jakt efter naturresurser och en ny ungdomsrevolt – mer förbjuden än kanske någonsin – som tar avstånd från storkoncerners och politikers över­ideologi mångkulturalismen för att istället värna kulturella identiteter.
Patriot Child är en frontalattack på Värdegrunden™.

Den är en vapenarsenal av högerpunk, vilt dansande genom högtalarna.
Den är något helt annat än fienden förväntat sig: en nyfödd och ursinnig kraft.

By Joakim Andersen

Lilou & John | Motpol
Motpol

Vi lever i spännande tider, en brytningstid som kan vara både skrämmande och förvirrande, lovande och fruktbar. Att fånga det väsentliga i samtiden är det många gånger mystikern och konstnären som är bäst lämpade för, i vår tid inte minst musikern. Ett bra exempel på detta är musiker- och konstnärsduon Lilou & John, kända för album som Dissidentica och 100 Faces, gotiska fantasyromanen Eldbarn, och texter bland annat på Motpol och i Nya Tider. Det som i mina ögon utmärker duon är inte minst en förmåga att förena djup och pop, det är lättillgängligt och fastnar men det finns samtidigt intelligens och djup. Många av de tidiga låtarna påminner om både neofolk och pop, och kan därför uppskattas både av inbitna neofolkfantaster och glada popsnören. Den som är van vid en överpolitiserad motkultur kommer här inte att känna igen mycket, detta är tillgängligt för alla men inte stereotypt överhuvudtaget.

Patriot Child

Of course you’re angry child
They sell your every pound of flesh for one glass of wine
They can beat you deaf child, but never beat you blind
You will not give in to the powerful and rich
Deep state, fake news, the pimp and the bitch

You are gonna shut them up
You are gonna shut them up

Med den nya EP:n, Patriot Child, beger sig duon ut på delvis nya musikaliska jaktmarker, steget är dock logiskt givet bland annat medryckande och kraftfulla Payback Day. Det är nu en tyngre, gitarrbaserad ljudbild som för min del för tankarna till punk- eller garagerocken. Men det är precis som tidigare ett personligt ljud, som inte kan reduceras till någon enstaka genre. Ibland anar man influenser från både Danzig och Black Sabbath, inte minst på stämningsfulla Enemy of the Matrix. Det är i varje fall medryckande och har hög energi, låtarna spelas med fördel på hög volym och i goda vänners lag. Flera låtar lämpar sig för kollektiv skönsång. Till låtarnas olika personligheter bidrar också Lilous mäktiga röst. I Enemy of the Matrix har hon en mörk, mytisk och avlägsen kvalitet i sången som passar texten och musiken som hand i handske, i Psychotic Snowflake Anthem fångar hon istället en galen, trängd själ som aldrig vilar.

Detta är en av behållningarna med låtarna, förmågan att fånga olika perspektiv på vår samtid och att göra det intelligent och utan att det blir tendentiöst. Ibland är det också roligt, som när Elder Scrolls-gestalten Sheogorath dyker upp i en referens i just Psychotic Snowflake Anthem. Där möter vi den moderna människan, ofta men inte nödvändigtvis en politiskt korrekt ”godhetskrigare”, ständigt stimulerad av konsumtionssamhället men aldrig nöjd i egentlig mening och gradvis alltmer paranoid av bristen på privatliv och vila. Helheten mellan musik och text skapar där ett imponerande resultat, en inblick i den moderna människans tillstånd. I Petrodollar Wars möter vi istället den samtida legosoldaten, brutaliserad av krig han eller hon inte har något egentligt intresse i. För systemkritiker är det förmodligen låtarna Generation Identitaire och Patriot Child som är mest omedelbart tilltalande, här är det vårt perspektiv som skickligt och närmast ödesmättat väl framförs. Generation Identitaire fungerar bra som komplement till Markus Willingers identitära manifest med samma namn. Willinger anklagde 1968-generationen för deras svek mot Europas unga, och i texten summeras detta väl:

You looked for Paradise
In the scriptures of the Marx
And in the riot and red flag waving
And the streets that filled with blood

And we pay the price for your chasing of wind
We are Generation Identitaire.

Även här bidrar både text och musik till helheten, musiken har en taktfast, kontrollerad kvalitet kombinerad med både det ödesmättade och det vackra. Min personliga favorit är Enemy of the Matrix, där perspektivet inte längre är mänskligt utan samtiden betraktas med eviga ögon. Musiken är mörk och stämningsfull, värdig en Glenn Danzig (i förbigående sagt en av de finare komplimanger jag kan ge en musiker). Texten för in en uråldrig ”fiende till matrisen” i handlingen:

In the water
In the deep well
I still watch you, mortalkind

I was hanging
From the world tree
From the mighty Yggdrasil.

Detta är en av bandets kvaliteter, förmågan att leka med perspektiv och symboler, att ”bortom gott och ont” bli ett med dem och förmedla deras kärna i texter och musik. Det är intelligent och intressant, och gör att skivan både har flera medryckande låtar som fastnar och ett djup som gör den värdefull som kommentar till vår samtid. Även bild- och symbolspråket är personligt och intelligent, duons videor rekommenderas. Går man bakåt i historien finner man att Andrew Breitbarts ord ”politiken är nedströms från kulturen” bär på en viktig sanning, förändringar av samhället har ofta föregåtts av att mindre grupper av konstnärer sått fröna för ett nytt sätt att uppleva världen. I Sverige har det bland annat handlat om vågor av göticister, som rört sig mellan källorna i myt och natur och samtiden. I England kan man nämna Inklingarna runt Tolkien och Lewis. Gemensamt för dessa har varit en förmåga att förena djup och lättillgänglighet, något liknande behöver vi idag. Det finns tecken på att rätt människor i både litteratur, konst och musik i detta nu gett sig in på samma stig som göticisterna och inklingarna även här och det ger skäl för tillförsikt inför framtiden. Lilou & John tillhör denna skara av kulturens stigfinnare, den som uppskattar bra musik med tanke bakom gör väl i att bekanta sig med den nya EP:n.

By Åke Blomdahl

Lilou & John | Nya Tider
Nya Tider

Eldbarn är en märklig liten bok skriven av författarparet Lilou och John Dübeck. Det är en mörk dikt om övergrepp, vanmäktig vrede och drömmar om vedergällning.

Berättarjaget är en trasig flicka, Zelda, med så kallat självskadebeteende. Boken inleds med att hon mirakulöst räddas tillbaka till livet från ett självmordsförsök. Zelda upplever det som ett ingripande av en likaledes vilsen själ från andra sidan. En författare är givetvis fri att skriva om en ”riktig” gengångare, men jag vill nog här tolka det som en fantasi som flickan skapat för att något värja sig mot en outhärdlig känsla av ensamhet. Zeldas osynlige vän tar gradvis allt fastare form. Han får namnet Jonah och han bär också på en ohygglig historia av förödmjukelser.

Till skillnad från Zelda har Jonah hämnats.

Jonah får som Zeldas alter ego utveckla vreden, hatet och fantasier om hämnd.

Förhållandet mellan Zelda och Jonah utvecklas till en rasande eldstorm. Tillsammans är de så starka att de kan förinta sina plågoandar.

Lilou och John är också musiker och deras berättarstil är här en förtätad poetisk prosa. Med naturmetaforer och adjektiv skapar författarna med några få meningar en medryckande stämning, som i en sång.

Zeldas lättsinniga mamma beskrivs som ”… en vild lekande säl och människor är hennes hav …” hon njuter av främmande mäns blickar och bedrar sin man utan att knappt försöka dölja det. Zeldas pappa är ett kuvat monster som ger igen genom att konsumera pornografi och våldföra sig på sin dotter.

Kamraterna i skolan är inga Zelda kan söka stöd hos. De tecknas med en smått genialisk ögonblicksbild:
”Vid en liten förrådsbyggnad står fyra rökande elever och skrattar tillsammans. Som vilsna kameleonter anpassar de sig efter varandra. Varje ord är en bakgrund för de andra att smälta in i.”

Det går inte att tro annat än att Lilou och John skriver av egen erfarenhet. Det finns sådant man måste skriva av sig, dock bör man nog varna läsaren för att berättelsen inte visar någon utväg. Detta är inte en bok att sätta i handen på ung människa som själv är på randen till undergång. Den kan tvärtom uppfattas som en romantisering av självdestruktion.

I vår kultur finns mycket destruktiv dödsdyrkan, och kanske kan det ibland också behövas för att lätta på trycket. Å andra sidan kan till synes oskyldiga berättelser för den överkänslige bli till ett livsfarligt bränsle för fantasin. Det är mycket svårt att förutse.

Jag känner en grupp ungdomar som kommit samman på en barnpsykiatrisk klinik. Uppvuxna med Astrid Lindgrens berättelser, föll det sig så att ”Bröderna Lejonhjärta” kom att uppfattas som ett bokstavligt sant recept för hur man skulle kunna ”hoppa” från en händelselös och förnedrande tillvaro på barnpsyket till en fantastisk värld av kärlek och äventyr. Det utvecklades till en formlig dödskult som kulminerade med att en av flickorna lade sig framför pendeltåget.

”Vi ses i Nangijala”, skrev hon i sitt avskedsbrev. Hon blev 16 år.

De andra ungdomarnas föräldrar fruktade att det skulle bli början till en självmordsepidemi. Lyckligtvis blev det istället en tillnyktring. ”Astrid Lindgren vet nog inte mer än någon annan om döden”, skrev en av flickorna i ett allvarligt svar till en av sina kamrater.

Det finns inget Nangijala och inte heller några mystiska älskare på botten av en skogstjärn. Livet måste levas i den här verkliga fysiska världen.

By Oskorei

Lilou & John | Fria Tider
Fria Tider

Andrew Breitbart, grundare av nyhetssajten Breitbart News, hade som mantra att “politiken är nedströms från kulturen”. Med detta satte han fingret på att den som kontrollerar kulturen också formar de människor som senare tar ställning i politiken. Det har betydelse om allmänheten fyller sin tid med politiskt korrekta TV-serier och intetsägande musikradio.

Om man utgår från Breitbarts mantra har dagens etablissemangskritiska rörelser ett problem, de producerar ännu inte särskilt mycket kultur. Det kan delvis förklaras med att kulturindustrin, förlag, skivbolag och andra, idag har en tydligare politisk agenda än tidigare. 1984 kunde bandet Saxon exempelvis släppa suggestiva Crusader, idag vore det osannolikt att den inte skulle tigas ihjäl eller leda till upprörda reaktioner från politiskt korrekta. Så sent som 2000 kunde Eminem i Criminal rappa “homofob? Nä, det är du som är heterofob.” Mindre än 20 år senare skulle ordvalet ha skapat problem för honom.

Utvecklingen har gått fort, men bristen på etablissemangs­kritisk kultur kan inte enbart skyllas på kulturindustrin, det handlar också om brist på både producenter och konsumenter, och en överpolitiserad världsbild som underskattar kulturens betydelse. Oavsett vad man i övrigt anser om 1968-vänstern hade den inte detta problem, utan politik och kultur bildade en mäktig helhet.

Det finns lyckligtvis tecken på att situationen börjar förändras till det bättre, att kreativa människor skapar konst, litteratur och musik som inte är politiskt korrekt. Ett värdefullt exempel på detta är bandet Lilou & John. John bör vara känd för många i etablissemangskritiska kretsar då han skrivit i alternativ media, något som bland annat lett till de numera förutsägbara försöken från politiskt korrekta att sabotera hans yrkesliv. Detta tycks de lyckligtvis inte ha lyckats med.

Lilou & John beskriver sin musik som indie, en blandning av alt-rock, pop och etno-folk. Det jag själv slagits av är musikens förening av det poppiga och medryckande med det mörka och suggestiva. Låtarna är ofta trallvänliga och fastnar snabbt, men samtidigt bildar sång, text och musik en helhet med ett djup man sällan stöter på i musikradion.

Texterna är poetiska och filosofiska, ofta med en mörk och tragisk underton. Precis som verkligheten och den mänskliga erfarenheten när den inte utsatts för strömlinjeformning och banaliserats. Till helheten bidrar också det experimentella och intelligenta bildspråket. Den som spontant tänker på vredgade skinnskallar med elgitarrer när han eller hon hör frasen “musik som inte är politiskt korrekt” kommer bli förvånad vid mötet med Lilou & John, redan av bildspråket i videor och omslag.

Bandet är aktuella med sin nya skiva, Dissidentica. Det är en gedigen skapelse, man känner igen det man tycker om med bandet sedan tidigare samtidigt som man märker en utveckling. Lilous djupa, svårhärmade röst bidrar till helhetsupplevelsen, liksom de existentiella och genomtänkta texterna. De tar upp ämnen som man idag helst undviker som artist, som de tankar som kan röra sig i huvudet på en jihadistisk terrorist i låten Bataclan.

Även medryckande 9/11 tar upp människans förmåga till ondska. I The Girl from Antarctica handlar det om dåligt och självupptaget föräldraskap, i Via Dolorosa istället om omöjlig kärlek. Texterna rör sig skickligt i den smala zonen mellan det politiskt tendentiösa och det opolitiska, utan att överskida gränsen åt endera hållet. Sammantaget är det ett band och en skiva som rekommenderas. De förenar popens lättillgänglighet med ett djup och en äkthet som gör det hela till en givande upplevelse.

“Amazing, I love it.”

Lilou & John | Quotes
Luigi Vespasiani, Radio Rock 106.6

“I’m almost hypnotised by Lilou’s vocals.”

Pär Berglund, Meadow Music

“Dope work, keep grinding”

50 DJs 50 states

“The dark searing vocals of Lilou & John chill the marrow-bone”

Tim Whale, Emerging Indie Bands

“The prime culture warrior duo of today”

Granskning Sverige

“Take one part Dead Kennedys, one part filthy British alley and two crazy Swedes and you have Lilou & John.”

Midgaard

“Two intense weirdos”

DMU

“Yes!!!”

Mike Bake, Indie Nation

“Very dynamic composition, interesting and also contrast vocal lines with the music.”

Metalhead Community Blog

“You’re dope”

The Real DJ show

“Fantastic!”

DJ Blaze NYC

“The passion is there for all to admire.”

Mp3 Hugger

“Love this!”

Gas Mask Magazine

“Recommended listening for all patriots!”

Brandon Duncan, Nerve War

“Cool voice”

Johan Ludvig Rask, Rabbit Hole Studios

“True contemporary rock rebels”

Tom Andersson, Nya Tider

“Totally fantastic!”

Conrad Ohm, Ingrid & Conrad

“Alternative indie rock duo with provocative lyrics and a dark edgy northern female voice.”

Thomaz Wiberg, Rosa Traktorn

“Wow!”

Mathew Steele, Steelesync

“I love how unique this sound is.”

Milk Creater

“Very unique and interesting sound.”

For the Rabbits

“Dope!”

Trend City Radio

“This duo are creating music to express the agonies and triumphs of the turning of the tide.”

Brett Stevens, Amerika.org

“Nice!”

Anthony Barksdale, Indie Nation

“The lyrics are multilayered and intelligent”

Joakim “Oskorei” Andersen, Motpol

“A strong gypsy punk feel”

Pop Occulture

“Feels authentic and a bit steam punkish”

American Pancake

“House band of the Swedish alternative right”

Robin Carell, Motpol.nu

“Excellent”

DJ Ottic, Ottic FM

“Nice!”

Andrew Perez, Rez EsQuire

“I’d play anything by you guys!”

Peter Hatton, The Big Fat Indie Show, Northern Quarter Radio

“Her voice is just mesmerising”

Magnus Stenbäcken, Riverking Productions

“A great and unique female voice”

JP, Vains of Jenna

“Love the vocals, very unique and the lyrics!”

Jesse Thornton, Reflection in a Pool

By Tom Andersson

Lilou & John | Nya Tider
Nya Tider

Lilou och John – sanna rockrebeller i samtiden

Boråsbandet Lilou och John har en annan vinkel på vad de gör än andra band i samma genre. De är trötta på det politiskt korrekta samtidigt som de är öppna med att de själva vuxit upp i trasiga familjer. Nya Tider har pratat med bandet om relevant normkritik, historiens snyggaste skivomslag och konstnärliga villkor i en dömande samtid.

Lilou & John från Borås gör kraftfull rock med starka melodier. Sångerskan Lilous djupa röst svävar över tunga melodiska ornament. I bandets videos målas landskap upp som ibland tangerar det surrealistiska och texterna har existentiell slagsida.

Tidvis blir det mardrömslikt – ämnena som rättframt behandlas i lyriken andas både smärta och livserfarenhet. Det hela är inspirerat och välproducerat och skulle kunna spelas på radio flera gånger i veckan. Men bandet uttrycker även stark kritik mot den förhärskande politiska korrektheten – bland annat har de skrivit ett försvarstal för alternativ media på den i dag kontroversiella sajten Motpol.nu. För Nya Tiders läsare är John känd för att ha skrivit debattartiklar om den svenska skolan utifrån sina erfarenheter som lärare.

Inom musikbranchen kan det mycket väl innebära att många mediala dörrar stängs – men Lilou & John backar inte. De är fullt inställda på att bli det första bandet i världen som bevisar att det går att bygga en framgångsrik, internationell musikkarriär enbart genom sociala forum och dissidentmedier. I jämförelse med andra politiskt engagerade artister sticker Lilou & John ut. Deras provokationer är inte på den våldsbejakande eller övertydliga nivå som andra.

Den kriminella hiphopgruppen Kartellen har som bekant hotat riksdagsmän till livet, en annan artist i samma genre uppmuntrade publiken till att bryta sig in på slottet och våldta prinsessan Madeleine och en tredje proklamerade att oliktänkande skulle slaktas som grisar. Det har inte hindrat dem från att delta i underhållningsprogram på SVT eller på något sätt skadat deras karriärer – de har ju etablissemangets ”värdegrund”.

Kommunister som Jerry Williams och Dogge Doggelito kan berätta om sina svåra år i kvällstidningarna, men vad händer då med de artister som avviker från dagens etablerade sanningar och samtidigt är osentimentalt öppna med sina livserfarenheter? Nya Tider ville få reda på mer direkt från bandmedlemmarna.

Utanförskap och trassliga uppväxter gav medvetenhet

Det som förde samman dem från början både som livspartners och som artister, var gemensamma erfarenheter. Känslan av att inte passa in i samhället – det som vanligtvis artister med vänsterideal brukar peka på, var även det som skapade Lilou & John. Även erfarenheter av trasiga familjer finns med i bilden. Musiken och textskrivandet blev ett sätt att få ut frustration och tankar runt de här sakerna.

Trots deras öppenhet med smärtsam personlig problematik, vill de inte framhäva det som ett sorts martyrskap. Det är upp till alla att inte hamna på fel spår. Att acceptera det som hänt och gå vidare är nyckeln.
“De som inte gör det blir självdestruktiva eftersom de aldrig konfronterar sina förövare utan fortsätter bete sig som offer hela livet”, slår Lilou fast i en intervju med Nya Tider.

Originalitet och mod framför likriktning

Bandet, som startades 2015, hyser en hel del musikaliska influenser.
“På vår debut-EP 100 Faces från 2016 är det en blandning av Wagners valkyrior och modern rock/pop”, berättar de.
På den kommande skivan som fått namnet Dissidentica och släpps den 7 april fortsätter utforskandet av olika genrer, som rock, folkmusik, pop och ethno. Målsättningen verkar ligga i just originalitet framför likriktning och det gäller inte bara för musiken utan även för textinnehållet. Det som händer i samtiden engagerar bandmedlemmarna, men de känner inte att de för den delen måste vara försiktiga med att sticka ut åsiktsmässigt. De har en väldigt insatt samhällspolitisk och historisk kunskap i de teman som behandlas.

“Framför allt är skivan gjord för att bryta den tystnadens och skammens kultur som regerar hela Västvärlden i dag. Låtarna behandlar teman som mörkläggningen av terrordådet mot Bataclanteatern, den godhetssignalerande medelklassens kulturkrig mot det arbetande folket, och de förödande effekterna av sexuella övergrepp mot barn.” Förutom de problematiska ämnena behandlar bandet det de ser som positivt, som den nya konservativa gräsrotsrörelsen och det kristna europeiska arvet i USA.

Originalitet och personliga uttryck verkar också vara ett honnörsord för bandet vad gäller konstnärligt skapande överlag. Musiker bör till exempel sluta upprepa det som gjorts sedan 1968, anser de.
“De enda konstnärer som kan imponera på oss är de som inte passar in i de stereotypa mallarna. Vi lever tyvärr i konformismens tidsålder men förhoppningsvis kan ni och andra alternativa medier återknyta till äldre, mer diversifierade traditioner, genom att betona kvalitet framför massmedial likriktning.”

Vänstern i ”reaktionär koma”

Bandets tydliga strävan att göra något personligt glider in i andra besläktade tankefigurer, som kritik mot den politiska korrektheten och likriktning överlag. Det gäller att genomskåda samtiden och uppfinna motvikter, kanske rentav motkulturer, till det som kväver och konserverar.

“Dagens massmediekultur är ofta strömlinjeformad, politiskt korrekt och intetsägande, som om man medvetet vill fördumma människor genom att få dem att varken tänka eller känna. Motkultur blir därmed en revolutionär kultur, baserad på idén att människor ska återknyta till sig själva i stället för att likrikta sig efter några slags politiserade ideal-jag.” Dagens vänster, den som på många sätt genomsyrar kulturområdet, har de inte mycket till övers för, berättar John för Nya Tider.

Han menar att vänstermusiken tycks ha stått still sedan 1968 och hamnat i något slags reaktionär koma sedan 1991.
“Det känns ibland som hela vänsterrörelsen i dag är en ekokammare av godhetssignalerande slagord som ingen längre tar på allvar. Dess primära uppgift är att bekämpa de egna medborgarnas rättigheter och skydda etablissemanget.”
Det som bandet ser som allvarligt är vänsterns annektering av medierna, där bara vissa provokationer, de med ”rätt” politisk färg, tillåts. Det som kan tolkas som regelrätt uppvigling får passera, medan andra resonerande samtidskommentarer betecknas som farliga.

“Om man ser till den så kallade ‘allmänna debatten’ i mainstream-medier, så är allt utom Melodifestivalen och hiphop som handlar om att skjuta obekväma partiledare fullständigt livsfarligt och bör förbjudas. Själva anser vi att det är farliga människor som är problemet, oavsett vad de lyssnar eller ser på. Vi är nog ganska farliga i etablissemangets ögon.”

Censurerade och betecknade som nazister

Osökt snuddar vi vid den politisering som dagens etablerade media underblåst, och det som blivit en realitet för allt fler i Sverige – den politiska censuren.

“Vi har själva blivit betecknade som ‘nazister’, diskriminerats av Sveriges Radio och blivit bojkottade av både musikproducenter och studiomusiker på grund av vårt stöd för yttrandefrihet och demokrati.”
Det är inte särskilt svårt att se vad Lilou & John ser som ett viktigt uppdrag, då det inte bara är teorier utan i första hand egna erfarenheter som legat till grund för det.
“För oss är det dessutom en helig plikt att stå upp för yttrandefrihet och demokrati. Den som inte gör det är antingen ryggradslös eller samvetslös så som vi ser det.”

En känga riktas till den politiska filosofi som sedan länge sagt sig stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter, jämlikhet och öppenhet. De betonar att vänstern, genom sin censurvurm och politiska kravbild utgör själva antitesen till framåtskridande och originalitet.

Futurister som vill tillbaka till ursprunget

Lilou & John kan inte betecknas som några bakåtsträvare. Vid ett tillfälle har de titulerat sig som futurister som vill tillbaka till ursprunget. En balans tycks vara idealet.
“Idé- och teknikutveckling är nödvändigt för varje samhälle och varje individ, men också att behålla kontakten med de starkaste rötterna, säger John.”

Centrala progressiva ideal av i dag verkar alltså inte vara bandets melodi, och återigen sticker de ut hakan i ett infekterat ämne:
“Vad beträffar manlighet och kvinnlighet överlag anser vi att pojkar ska växa upp och bli män och flickor ska växa upp och bli kvinnor, säger Lilou.”

På frågan om antinormativitet, som numera nått en nästan akademisk position i samfundet, låter Lilou & John hälsa:
“Nya Tider är väl lite av arketypen för relevant normkritik.”

By Joshua Smotherman

Lilou & John | Interview (Satyricon)
Middle Tennessee Music

Let’s dive a little deeper into You, the artist and your music. What attracted you to this genre(s) or style(s)?

“I believe different genres are used to express different emotions or states of emotionlessness. When I sing I want to be able to go from the deepest sorrow to the darkest anger in order to bring John’s lyrics to life. Therefore it’s hard for me to stay within the boundaries of one genre. The end result of this mix of styles seem to be what people call alternative rock.”

/Lilou

What led you into this journey with music? And further, what drives you to push it out to the public?

“Ever since I was a young boy I wanted to play music and wrote lyrics that I wished to make eternal. The problem before I met Lilou was cowardice and lack of that magic voice. When I’ve written a text I want people to hear it and feel like they have found another piece in the never ending puzzle that is a human being.”

/John

Who or what influences your creativity? Have your tastes in music changed over time?

“Everything from Satyricon to Bach can inspire me. Motörhead is probably my second biggest source of lyrical inspiration. The biggest inspiration comes from our lives. My grand parents were child murderers and the ghastly things I was forced to witness and experience in the cellar under their godforsaken house still haunt the lyrics. Ten years ago I wasn’t ready to dive back into those emotions though. Had you heard me alone with a guitar back then you would have heard Willie Nelson covers.”

/John

Were you trying to accomplish anything specific on this new project? Creatively or otherwise?

“I am always looking for new and interesting ways to make something gorgeous look/sound/feel even more gorgeous. This album was all about the coming out of the shadows and publish our music for everyone to hear. It was also about finding the perfect blend between rock and pop. We wanted a pop sound to match my rock voice which we’ve been told is a pretty unique approach. For the videos we found three visual artists from Brazil and the United States and we made two of the videos ourselves. It was awesome to connect with such brilliant people across the globe and make something fun and extra ordinary together.”

/Lilou

What was the last song you listened to?

“I think it was one of the songs we’re considering for our next album actually. We have plenty to choose from and it´s a pleasant trouble browsing through them and picking out the favorites with the highest potential.”

/Lilou

Which do you prefer? Vinyl? CDs? MP3s?

“MP3s are perfect. We thought about CDs and perhaps we’ll make a few vinyls in the future, but that has to wait for later. For the time being MP3s suit our needs.”

/John

How about this one…. Do you prefer Spotify? Apple Music? Bandcamp? Or something else? Why?

“Bandcamp are into indie bands, which is a good thing for us. Apart from that I guess it’s all good. I have no particular favorite. The important thing is that there are many places where people can hear us and hopefully like us enough to buy our music.”

/John

Other than the digital era overwhelming us with access to an abundance of music, what is the biggest challenge you face when trying to connect with or find new fans?

“Figuring out where we fit in in the gigantic music scene is the hardest bit, as well as finding people who are interested in our unusual sound. Female rock singers with my kind of “raw” voice is quite rare and provocative it seems, and that makes it hard to swallow for some people, especially combined with a relatively clean pop sound. Our style of music is new to many people and that isn’t always convenient. But somebody has to be the first I guess.”

/Lilou

Where is the best place to connect with you online? Discover more music?

“We have all our music videos on YouTube so that is a good place to start. After that I suggest Bandcamp or any similar service to download our songs, and then head straight for Lilou & John on Twitter, Facebook and Instagram where we are very active. Finally we have our website www.liloujohn.com where anyone is free to use the contact form or subscribe to our newsletter.”

/Lilou

Anything else you’d like to add before signing off?

“We are always on the lookout for new video artists. Anyone who likes to make visual interpretations of our music should contact us. We take a good look at everything we receive.”

/John

By Pär Berglund

Lilou & John | Meadow Music (Incantation)
Meadow Music

“I’m almost hypnotised by Lilou’s vocals. Her dark alto voice breathes of blackness, mystique and rock attitude, like a magical music incantation I just have to listen to again and again. Together with her husband she form the duo Lilou & John, who earlier this Autumn released the debut EP ‘100 Faces’.

Here we hear them in five tracks that spans from epic folk songs to alternative rock and indiepop, all wrapped in an unpolished sound that perfectly matches Lilou’s charisma. Each song also has a corresponding music video created by different video artists from USA and Brazil.”

By Conny Hultgren

Lilou & John | Dalslänningen
Dalslänningen

Skivdebut med musik i spökhus

Lilou Dübeck (född Linda Agnehäll) från Dals Långed har släppt sin debutskiva 100 Faces tillsammans med ex-värmlänningen John Dübeck (född Johan Lundström).

Paret Dübeck, som är känt under bandnamnet Lilou & John, är idag bosatt i Borås. Lilou svarar för sång och John skriver texterna.

“Vår musik är en kombination av olika stilar och har attraherat fans från både rock-, punk- och hiphopkretsar”, säger John Dübeck.

Det främsta spåret He broke my neck, Joséphine, är baserad på en grym historia om två lesbiska flickor.

Musikvideon är inspelad i ett gammalt spökhus i Gölingstorp utanför Jönköping. I gården, som har stått öde länge, ska det ha setts skepnader efter en kvinna.

“Den låt vi skulle ha handlar om två lesbiska flickor i en kuslig, lite instängd miljö som ger rysningar. Historien kommer från en dröm som min fru hade. Jag satte mig ned och skrev ner den. Så kom låten till.”

Fyra ytterligare spår finns på skivan, ala producerade av Magnus Stenbäcken, och alla i varierande genrer.

“Vi har fått en otroligt positiv respons. Låtarna har verkligen berört folk som lyssnat”, säger John Dübeck.