Projekt Morpheus

Projekt Morpheus

Lilou & John tar täten i vår tids musikaliska proteströrelse

by Morpheus

“Alla politiska rörelser med självaktning har ackompanjerats av en musikalisk proteströrelse. Under Vietnamkriget stöddes demonstrationerna i USA av artister som Kris Kristofferson, Joan Baez, The Fugs och Country Joe And The Fish. I Sverige på 1970-talet övergick hippierörelsen i den vänsterradikala proggen som nådde vissa framgångar med band som Blå Tåget och Nationalteatern. Under Margaret Thatchers epok som premiärminister i Storbritannien på 1980-talet uppstod en liknande rörelse som opponerade sig mot järnladyns konservativa politik; Bob Dylans låt ”Maggie’s Farm” blev något av ett ledmotiv och tolkades senare av band som The Specials och The Blues Band. På 1990-talet var det radikalfeministernas tur att backas upp av riot grrrls, som var en rörelse med feministiska hardcore-band som Bikini Kill och Bratmobile från Washington D.C. Alla dessa band och rörelser har dock en sak gemensamt: de står till vänster politiskt.

På den konservativa musikscenen däremot har det under en lång tid varit rena öknen. Inför presidentvalet 2004 backades den demokratiske presidentkandidaten John Kerry upp av storheter som Bruce Springsteen, Neil Young och R.E.M. som gjorde en gemensam turné med namnet ”Vote For Change”. Den republikanske presidentkandidaten George W Bush fick däremot hålla till godo med Kid Rock (som är mest känd för amatörporrfilmen med Pamela Anderson), Britney Spears (som på den tiden var ett nervvrak efter alla parazzidrev) och Ted Nugent (som stödjer vapenfetischisterna i National Rifle Association).

Den svenska konservativa musikscenen har också den varit ett sorgligt kapitel under många år. Här återfinns i princip bara Ultima Thule (som för tre år sedan blev mest uppmärksammade för en konsert i Jimmie Åkessons trädgård) och Wille Crafoord som skrev Moderaternas kampanjlåt ”Flyter” 2010. Den Sverigevänliga rörelsens främsta musikaliska merit är att Ulf Lundell har hotat med att dra in ”Öppna Landskap” om Sverigedemokraterna får mer än 20% (vilket förmodligen kommer att infrias med råge i valet 2018). Med andra ord är den socialkonservativa rörelsen betydligt mer framgångsrik politiskt än musikaliskt – än så länge.

På senare år har det dock börjat dyka upp flera intressanta band och artister som protesterar mot den vänsterliberala hegemonin i Sverige. Först ut var electronicabandet Borgerlig Skymning som 2014 fick en underground-hit med låten ”Han röstar på att FI (för att få ligga)”; låten är en parodi på alla män som utger sig för att vara feminister bara för att få sex. Året därpå släppte socialpop-bandet Till Äventyrs! albumet ”Ett Nytt Tillsammans” som är en dystopisk skiva med regimkritiska texter och ett sound som påminner om Joy Divisions tidiga alster. Och förra året spelade Thomas Järvheden in den virala Youtube-parodin ”Kasta Sten”, som driver med alla ungdomar i utanförskapsområdena som bränner bilar hellre än att söka jobb.

Till denna tappra skara borgerliga protestsångare sällar sig duon Lilou & John från Borås. På denna hemsida beskriver de sig som ”en svensk oliktänkande indiepop-duo vars musik spänner från alt-rock till folk, blandat med en valkyrias röst, poesin från revolutionära konservativa och soundet av archeofuturism”. Vid en första anblick på deras bilder får man inte intrycket av att de är särskilt borgerliga – men skenet bedrar: de definierar sig som ett band inom den alternativa högern.

Förra året släppte de debut-EP:n ”100 Faces”, och fick en mindre hit med titelspåret med samma namn. Den suggestiva videon till ”100 Faces”, som finns att beskåda på Youtube, rekommenderas varmt. Parallellt med skivsläppet skrev John (som är gymnasielärare) ett par krönikor i alternativmedia där han kritiserade den svenska skolans förfall och hur denna nedgång beror på den oansvariga asylinvandringen.

För dessa regimkritiska krönikor kritiserades John i Borås Tidning, vilket i sin tur ledde till att han utsattes för negativ särbehandling av sin arbetsgivare. Till råga på allt förbjöds Lilou & John att spela sina låtar i Sveriges Radio P4 Sjuhärad; bara fem minuter innan de skulle intervjuas och spela i studion ställdes hela arrangemanget in. Det finns för övrigt en intressant historisk parallell till censurering av misshagliga artister i radio: I USA på 1960-talet tog nämligen Nina Simone parti för den antirasistiska rörelsen och skrev bland annat låten ”Mississippi Goddam” som bojkottades av radiostationerna i den amerikanska södern; en radiostation i South Carolina slog till och med sönder promo-skivorna och returnerade dem till Simones skivbolag.

Censuren på radio P4 Sjuhärad blev droppen för Lilou & John som vände på klacken och gick därifrån. Lilou beskriver uppgörelsen med Sveriges Radio så här på gruppens hemsida: “We told them to go die somewhere and left. We don’t eat shit for dinner like they do.” Så talar en äkta konservativ protestsångare i dagens DDR-Sverige. Det är så långt man komma ifrån de vänsterextrema feministerna Zara Larsson, Silvana Imam och Beatrice Eli som tror sig vara ”rebelliska” men som i själva verket befinner sig mitt i åsiktskorridoren och allt som oftast blir inbjudna till Sveriges Radio för trivsamma intervjuer.

Incidenten på Radio P4 ledde även till att Lilou & John bestämde sig för att spela in skivan ”Dissidentica”. På den här skivan tar de klivet fullt ut i att protestera mot de eskalerande problem och det åsiktsförtryck som grasserar i dagens Sverige. Dessutom har bandet har mognat sedan debuten och produktionen är även den mer polerad.

De flesta låtar på ”Dissidentica” har hitkänsla och ackompanjeras av upptempo-gitarrer, men Lilous mörka alt-stämma och de regimkritiska texterna adderar en svärtad klangbotten. Sångerskans vibrato ger för övrigt associationer till just Nina Simone, som även hon var en protestsångerska – fast i en helt annan kontext och tidsepok. Lilou sjunger med ett patos som man hittar hos traditionella protestsångerskor som Buffy Sainte-Marie; det märks att deras kritik mot etablissemanget är på riktigt och inte bara en fernissa.

Låtarna ”9/11” och ”Bataclan” handlar båda om de islamistiska terrordåd som har drabbat västvärlden; i dessa låtar accentueras det poppiga soundet kombinerat med dystopiska texter om den mänskliga grymheten. Alla låtar handlar dock inte om politik: ”The Girl From Antartica” handlar om narcissistiskt föräldraskap ”Via Dolorosa” (som låter som Lars Demian på uppåttjack) handlar om svunnen och olycklig kärlek. Andra låtar har historiska teman: ”Next Year In Jerusalem” handlar om den judiska diasporan och konflikten i Israel och ”Solferino” berör krigen i Europa. Låten ”Spirit Of America” påminner till viss del om PJ Harveys ”The Glorious Land”, både vad gäller kritiken av den anglosaxiska imperialismen och körerna som ödesmättat mässar olika varianter på ”America”.

På en annan plats och i en annan tid skulle Lilou & John förmodligen ha kunnat slå igenom stort – men censuren på Sveriges Radio och de flesta vänsterliberala medier gör det svårt för dessa dissidenter att nå ut.

Alla som vill stödja denna gryende musikaliska proteströrelse bör lyssna på Lilou & John som en mental motvikt till de samtida radikalfeministerna Silvana Imam och Beatrice Eli som får dansa fritt inom åsiktskorridoren. Ett tips är att köra skivorna ”Dissidentica” och ”100 Faces” på repeat på Spotify – dels för att det är väldigt bra skivor – men även för att stödja Lilou & John och den samtida musikaliska proteströrelsen.

Lilou & John take the lead in the musical protest movement of our time

All self aware political movements have been accompanied by a musical protest movement. During the Vietnam War the demonstrations in the United States were supported by artists like Kris Kristofferson, Joan Baez, The Fugs and Country Joe And The Fish. In the 1970s the Swedish hippie movement transformed into the leftist radical “progg music” that reached certain success with bands such as Blå Tåget and Nationalteatern. During Margeret Thatcher’s era as British prime minister in the 1980s a similar movement appeared that opposed against the Iron Lady’s Conservative politics; Bob Dylan’s song “Maggie’s Farm” became something of an anthem and was later covered by bands like The Specials and The Blues Band. In the 1990s it was the radical feminists’ turn to be backed up by riot grrrls, that was a movement of feminist hardcore bands like Bikini Kill and Bratmobile from Washington D.C. All these bands and movements have one thing in common however: they are all on the political left.

The Conservative music scene has for long time been a veritable desert. Prior to the Presidential election in 2004 the Democrat candidate John Kerry was supported by grand artists such as Bruce Springsteen, Neil Young and R.E.M. that all went on a tour called “Vote For Change”. The Republican presidential candidate George W Bush had to do with Kid Rock (who is most famous for the amateur porno movie with Pamela Anderson), Britney Spears (who in those days was a nervous wreck after all paparazzis) and Ted Nugent (who supports the arms fetishists in National Rifle Association).

The Swedish Conservative music scene has also been a sad chapter for many years. Found here is not much more than Ultima Thule (whose most noticeable event three years ago was a concert in Jimmie Åkessons garden) and Wille Crafoord who wrote the Moderate Party campaign song “Flyter” 2010. The main merit of the Sweden friendly movement is that Ulf Lundell has threatened to cancel “Öppna Landskap” if the Sweden Democrats gets more than 20% (which will probably happen by far in the election 2018). In other words, the Social Conservative movements is far more successful politically than musically – so far.

In recent years more interesting bands and artists who protest against the left liberal hegemony in Sweden have appeared. First it was the electronica band Borgerlig Skymning that 2014 had an underground hit with the song ”Han röstar på att FI (för att få ligga)”; the song is parody on all men who claim to be feminists just to get sex. The year after social popband Till Äventyrs! released the album “Ett Nytt Tillsammans” that is a dystopian album with lyrics criticizing the regime and a sound that reminds of Joy Division’s early songs. And last year Thomas Järvheden recorded the viral Youtube-parody “Kasta Sten” that mocks all youths in no go areas who burn cars rather than apply for a job.

To this brave congregation of bourgeois protest singers we now find Lilou & John from Borås. On their website they describe themselves as “a Swedish dissident indie pop duo whose music ranges from alt-rock to folk, mixed with the voice of a valkyrie, the poetry of revolutionary Conservatives and the sound of archeo-futurism”. A quick look at their images gives no impression that they are particularly bourgeois – but that is a mistakt: they define themselves as a band within the alternative right.

Last year they released the debut EP “100 Faces”, and had a minor hit with the song of the same name. The suggestive video for “100 Faces”, that is available on Youtube, is warmly recommended. At the same time as the release, John (who is a high school teacher) wrote a number of articles in alternative media where he criticized the downfall of the Swedish school and how this downfall depends on the irresponsible refugee migration.

For these articles that criticized the regime John was criticized in Borås Tidning [a local newspaper], which in turn led to discrimination from his employer. On top of it all Lilou & John were forbidden to play their songs on Swedish Radio P4 Sjuhärad; only five minutes before a scheduled interview and live performance in the studio the whole arrangement was cancelled. There are by the way interesting historical similarities between this and the censorship of controversial artists in radio: In the United States in the 1960s Nina Simone supported the anti-racist movement and wrote the song “Mississippi Goddam” that was boycotted by the radio stations in the American south; a radio station in South Carolina even smashed the promo-albums and returned them to Simone’s record company.

The censorship at Radio P4 Sjuhärad was the last drop for Lilou & John who turned around and left. Lilou describes the meltdown with Swedish Radio like this on the band’s website: “We told them to go die somewhere and left. We don’t eat shit for dinner like they do.” Those are the words of a real Conservative protest singer in today’s DDR Sweden. That is as far as one can get from the leftist extremist feminists Zara Larsson, Silvana Imam and Beatrice Eli who believe they are “rebellious” but in fact are in the middle of the opinion corridor and more than often are invited to Swedish Radio for cozy interviews.

The incident on Radio P4 also led up to Lilou & John’s decision to record the album “Dissidentica”. On this album they go all in to protest against the escalating problems and the repression that torment today’s Sweden. Furthermore the band has matured since their debut and the production is also more polished.

Most songs on “Dissicentica” has hit potential and are accompanied by up tempo guitar, but Lilou’s dark alto voice and the lyrics that criticize the regime add a black resonance. In addition, the singers vibrato brings in mind associations with Nina Simone, that also was a protest singer – but in a completely different context and time. Lilou sings with a pathos that one finds among traditional protest singers such as Buffy Sainte-Marie; it is apparent that the critique against the establishment is for real and not just a veneer.

The songs “9/11” and “Bataclan” both deal with the Islamist terrorist attacks that has tormented the West; in these songs the pop sound is emphasized and combined with dystopian lyrics about human cruelty. All songs do not deal with politics however: “The Girl from Antarctica” is about narcissistic parenthood. “Via Dolorosa” (that sounds like Lars Demian on dope) deals with lost and sad love. Other songs have historical themes: “Next Year in Jerusalem” is about the Jewish diaspora and the conflict in Israel and “Solferino” deals with the wars in Europe. The song “Spirit of America” reminds of PJ Harvey’s “The Glorious Land” to some extent, both when it comes to the critique against the Anglosaxon Imperialism and the choirs that solemnly chants “America” in different ways.

In another place and in another time Lilou & John would probably have become major hits – but the censorship on Swedish Radio and most left liberal media makes it hard for these dissidents to reach out.

Everyone who wants to support this dawning musical protest movement should listen to Lilou & John as a mental counterweight to comtemporary radical feminists Silvana Imam and Beatrice Eli who are allowed to dance freely up and down the opinion corridor. An advice is to play the albums “Dissidentica” and “100 Faces” on repeat on Spotify – both because they are very good albums – but also to support Lilou & John and the contemporary musical protest movement.