Nya Tider

Nya Tider

Eldbarn – en mörk berättelse

by Åke Blomdahl

Eldbarn är en märklig liten bok skriven av författarparet Lilou och John Dübeck. Det är en mörk dikt om övergrepp, vanmäktig vrede och drömmar om vedergällning.

Berättarjaget är en trasig flicka, Zelda, med så kallat självskadebeteende. Boken inleds med att hon mirakulöst räddas tillbaka till livet från ett självmordsförsök. Zelda upplever det som ett ingripande av en likaledes vilsen själ från andra sidan. En författare är givetvis fri att skriva om en ”riktig” gengångare, men jag vill nog här tolka det som en fantasi som flickan skapat för att något värja sig mot en outhärdlig känsla av ensamhet. Zeldas osynlige vän tar gradvis allt fastare form. Han får namnet Jonah och han bär också på en ohygglig historia av förödmjukelser.

Till skillnad från Zelda har Jonah hämnats.

Jonah får som Zeldas alter ego utveckla vreden, hatet och fantasier om hämnd.

Förhållandet mellan Zelda och Jonah utvecklas till en rasande eldstorm. Tillsammans är de så starka att de kan förinta sina plågoandar.

Lilou och John är också musiker och deras berättarstil är här en förtätad poetisk prosa. Med naturmetaforer och adjektiv skapar författarna med några få meningar en medryckande stämning, som i en sång.

Zeldas lättsinniga mamma beskrivs som ”… en vild lekande säl och människor är hennes hav …” hon njuter av främmande mäns blickar och bedrar sin man utan att knappt försöka dölja det. Zeldas pappa är ett kuvat monster som ger igen genom att konsumera pornografi och våldföra sig på sin dotter.

Kamraterna i skolan är inga Zelda kan söka stöd hos. De tecknas med en smått genialisk ögonblicksbild:
”Vid en liten förrådsbyggnad står fyra rökande elever och skrattar tillsammans. Som vilsna kameleonter anpassar de sig efter varandra. Varje ord är en bakgrund för de andra att smälta in i.”

Det går inte att tro annat än att Lilou och John skriver av egen erfarenhet. Det finns sådant man måste skriva av sig, dock bör man nog varna läsaren för att berättelsen inte visar någon utväg. Detta är inte en bok att sätta i handen på ung människa som själv är på randen till undergång. Den kan tvärtom uppfattas som en romantisering av självdestruktion.

I vår kultur finns mycket destruktiv dödsdyrkan, och kanske kan det ibland också behövas för att lätta på trycket. Å andra sidan kan till synes oskyldiga berättelser för den överkänslige bli till ett livsfarligt bränsle för fantasin. Det är mycket svårt att förutse.

Jag känner en grupp ungdomar som kommit samman på en barnpsykiatrisk klinik. Uppvuxna med Astrid Lindgrens berättelser, föll det sig så att ”Bröderna Lejonhjärta” kom att uppfattas som ett bokstavligt sant recept för hur man skulle kunna ”hoppa” från en händelselös och förnedrande tillvaro på barnpsyket till en fantastisk värld av kärlek och äventyr. Det utvecklades till en formlig dödskult som kulminerade med att en av flickorna lade sig framför pendeltåget.

”Vi ses i Nangijala”, skrev hon i sitt avskedsbrev. Hon blev 16 år.

De andra ungdomarnas föräldrar fruktade att det skulle bli början till en självmordsepidemi. Lyckligtvis blev det istället en tillnyktring. ”Astrid Lindgren vet nog inte mer än någon annan om döden”, skrev en av flickorna i ett allvarligt svar till en av sina kamrater.

Det finns inget Nangijala och inte heller några mystiska älskare på botten av en skogstjärn. Livet måste levas i den här verkliga fysiska världen.

Eldbarn – a dark story

Eldbarn/Fire Child is a peculiar little book written by the author couple Lilou and John Dübeck. It is a dark poem about abuse, powerless anger and dreams of retaliation.

The narrator is a broken down girl, Zelda, with so-called self-harm behavior. The book begins with her being miraculously saved back to life from a suicide attempt. Zelda experiences it as an intervention of a similarly lost soul from the other side. A writer is, of course, free to write about a “real” ghost, but I would probably like to interpret it as a fantasy that the girl created in order to defend herself against an unbearable feeling of solitude. Zelda’s invisible friend gradually takes on a firmer form. He gets the name Jonah and he is also the carrier of a gruesome story of humiliation.

Unlike Zelda, Jonah has had his revenge.

Jonah, as Zelda’s alter ego, is allowed to develop the anger, hatred and fantasies about revenge.

The relationship between Zelda and Jonah develops into a raging fire storm. Together, they are so strong that they can destroy their tormentors.

Lilou and John are also musicians and their narrative style is a densely poetic prose. With nature metaphors and adjectives, the authors create a compelling mood with a few sentences, as in a song.

Zelda’s light-hearted mother is described as “… a wild playful seal and people are her ocean …” she enjoys foreign men’s eyes and deceives her husband without barely trying to hide it. Zelda’s father is a dampened monster who retaliates by consuming pornography and violating his daughter.

The friends in school are nobody Zelda can rely on for support. They are drawn with an almost ingenious snapshot:
“At a small storage building, four smoking students are standing and laughing together. Like lost chameleons, they adapt to each other. Every word is a background for the others to blend into.”

It is impossible to believe anything else than that Lilou and John write from own experience. There are things you have to write about to leave behind, however, one should probably warn the reader that the story does not show any way out. This is not a book to put in the hand of a young person who is on the verge of destruction. On the contrary, it can be perceived as a romanticization of self-harm.

In our culture there is very destructive worship of death, and perhaps it may also be needed to ease the pressure. On the other hand, seemingly innocent stories for the hypersensitive can turn into fatal fuel for the imagination. It is very difficult to predict.

I know a group of young people who came together in a child psychiatric clinic. Grown up with Astrid Lindgren’s stories, it happened that “The Brothers Lionheart” came to be perceived as a literally true recipe for how one could “jump” from an uneventful and degrading existence in the children’s mental health care to a fantastic world of love and adventure. It developed into a formal cult of death that culminated in one of the girls sitting in front of the commuter train.

“We see each other in Nangijala,” she wrote in her farewell letter. She was 16 years old.

The other youngsters’ parents feared that it would be the beginning of a suicide epidemic. Fortunately, it was instead a sobering experience. “Astrid Lindgren knows no more than anyone else anything about death,” one of the girls wrote in a serious answer to one of her friends.

There is no Nangijala and no mysterious lovers at the bottom of a forest lake. Life must be lived in this real physical world.