Motpol

Motpol

Lilou & John – Dissidentica

by Joakim “Oskorei” Andersen

Den samtida kulturen är strömlinjeformad, publikfriande, reducerad till en intetsägande vara. Denna insikt kommer samtidigt som olustkänslorna i samma stund som man tar bakgrundsbruset på allvar och en stund reflekterar över vad det faktiskt är man passivt konsumerar, att man blivit en gris som matas med sörja vid ett tråg. En av mina återkommande käpphästar har därför länge varit behovet av en kulturell renässans som återknyter till källorna i både myterna och djupdimensionen. En sådan präglas av autenticitet, i skarp kontrast till vår tids yta, men också av att den tar tillvaron i sin helhet på allvar. Småborgerlig moralism är därför inget man förknippar med den, något bland andra de Montherlant, Evola, Houellebecq och Mishima illustrerar. Tillvaron präglas av både ljus och mörker, har alltid en tragisk aspekt. Gedigen kultur har detta gemensamt med tillvaron.

Ett bra exempel på sådan kultur är det svenska bandet Lilou & John. Deras musik är poppigare än exempelvis neofolken, men skapar en liknande suggestiv stämning. Ofta genomsyras den också av kontrast mellan väldigt medryckande melodier och tragiska eller mörka texter. Formen hör till pop men innehållet är alltså något annat (ansatsen för tankarna till Boyd Rices och Rose McDowalls popprojekt Spell, även om jag upplever att Lilou & John lyckas bättre med genomförandet). Överhuvudtaget har texterna ofta en poetisk och filosofisk kvalitet som bidrar till upplevelsen (exempelvis Six Year Farewell, God och 100 faces). Förmågan att till fullo uttrycka en känsla eller en tanke är genomgående, bildspråket bidrar också till helheten (videon till When Murder Victims Die rekommenderas). Till detta kommer Lilous röst, mörk och väl lämpad för bandets texter. Sammantaget är det alltså ett band jag uppskattar mycket. Johns artiklar har dykt upp bland annat på Nya Tider och Motpol, man kan notera att musiken varken är politiskt korrekt eller politiskt tendentiös.

Idag släpper Lilou & John sin nya skiva Dissidentica. Det är en gedigen helhet där man känner igen mycket av det jag uppskattar sedan tidigare men samtidigt märker en utveckling. Bland mina favoriter finns 9/11, där en mycket medryckande och munter melodi förenas med en hemsk text om mänsklig grymhet och ondskans banalitet. Totalitarismerna tar sig nya historiska uttryck men har också mycket gemensamt. En annan favorit är Via Dolorosa, en sorglig historia om förlorad och omöjlig kärlek, återigen med en upptempo gitarr. Här kommer också Lilous röst till sin rätt. Mörk och tragisk är The Girl from Antarctica, en mångbottnad historia om dåligt föräldraskap. Den har också en av de bästa texterna, där det hela börjar dåligt och sedan hela tiden blir värre. Som synes är det inte politiskt tendentiöst, även om man mycket väl kan tolka The Girl from Antarctica som en kritik av 1968 års olika revolutioner ur barnens perspektiv. Några budskap skrivs en oavsett vilket inte på näsan, texterna är mångbottnade och intelligenta.

En annan favorit är Bataclan, tillägnad offren för terrordådet. Här erbjuds vi en kuslig och träffsäker inblick i förövarens tankar, tankar vår samtid ogärna fördjupar sig i. Förmågan att fånga och uttrycka en känsla kommer här väl till användning, resultatet är effektivt utan att vara skrikigt. Bland de andra sångerna handlar New Year in Jerusalem om diasporan, här visar texten inte minst en förmåga att använda sig av mytens och religionens bildspråk. Solferino handlar om de europeiska brödrakrigen, Spirit of America om den okuvliga aspekten av det amerikanska. Svängiga Payback Day förenar dessa teman i en historia om svek, förtryck, trots och frihet. I en rättvis värld skulle den ha betydande hitpotential, liksom bland annat 9/11.

Lilou & John – Dissidentica

The contemporary culture is streamlined, crowd-pleasing, reduced to a bland product. This insight comes together with feelings of uneasiness at the same time as you take the background noise seriously and for a while reflects on what it actually is that you passively consume, that you have become a pig fed with swill at a trough. One of my recurring beliefs has therefore long been in the need for a cultural renaissance that links back to the sources in both myths and depth. Such is characterized by authenticity, in sharp contrast to the shallow surface of our time, but also because it takes existence in its entirety seriously. Petty-bourgeois moralism is therefore no one associates with it, something illustrated by among others Montherlant, Evola, Houellebecq and Mishima. Life is characterized by both light and darkness, always has a tragic aspect. Solid culture has this in common with existence.

A good example of such a culture is the Swedish band Lilou & John. Their music is more poppy than, for example, the neo-folk, but creates a similar suggestive mood. It is also often permeated by a contrast between very captivating melodies and tragic or dark lyrics. It comes in the shape of pop but the content is something else (the approach brings the thoughts to Boyd Rice and Rose McDowall’s pop project Spell, although I find that Lilou & John succeed better with the implementation). Overall, the texts often have a poetic and philosophical quality that contributes to the experience (eg Six Year Farewell, God and 100 faces). The ability to fully express a feeling or thought is consistent, the imagery also contributes to the whole (the video to When Murder Victims Die is recommended). To all this comes Lilou’s voice, dark and well suited for the band’s lyrics. All in all, it is a band I appreciate a lot. John’s articles have appeared on Nya Tider and Motpol, among other things, one can note that the music is neither politically correct nor politically tendentious.

Today, Lilou & John’s release their new record Dissidentica. It is a solid whole where one recognizes much of what I appreciate since earlier but at the same time notices a development. Among my favorites are 9/11, where a very captivating and cheerful melody is combined with a horrible text about human cruelty and the banality of evil. The totalitarianism takes on new historical expressions but also has much in common. Another favorite is Via Dolorosa, a sad story of lost and impossible love, again with an upbeat guitar. Lilou’s voice comes to its right here too. Dark and tragic is The Girl from Antarctica, a multi-layered story of bad parenting. It also has one of the best texts, where it all starts badly and then gets worse all the time. Apparently, it is not politically tendentious, even though one can very well interpret The Girl from Antarctica as a criticism of the various revolutions of 1968 from a children’s perspective. The message is either way not openly declared, the texts are multifaceted and intelligent.

Another favorite is Bataclan, dedicated to the victims of the terrorist attack. Here we are offered a weird and accurate insight into the perpetrator’s thoughts, thoughts the contemporary world often try to avoid. Among the other songs, New Year in Jerusalem is about the diaspora, where the text shows an ability to use the imagery of the myth and religion. Solferino is about the European Brother wars, Spirit of America is about the indomitable aspect of the American. The catchy Payback Day combines these themes into a story of betrayal, oppression, and freedom. In a fair world, it would have significant hit potential, as well as 9/11.