Motpol

 
 
 

Motpol

Lilou & John – Iconoclastic

by Joakim “Oskorei” Andersen

Det svenska bandet Lilou & John har under sin ännu ganska unga existens rört sig mellan musikaliska genrer med samma lätthet som texterna rört sig mellan olika teman. Bandet har gjort både intelligenta indielåtar och explosiv punkrock utan att fastna i något fack, med nyaste skivan Iconoclastic är turen kommen för bandet att utforska EDM, Electric Dance Music, med väl valda räder in i både italopopens och reggaens sägenomspunna riken.

En styrka hos Lilou & John är förmågan att utforska världsbilder och perspektiv och sedan skildra dem inifrån, utan att nödvändigtvis anamma dem. Tidigare klassiker som Bataclan och Payback Day är exempel på detta. Iconoclastic inleds med ytterligare ett sådant, ödesdigra Counter Jihad som är en poetisk men samtidigt nattsvart medvetandeström. Med textrader som ”Rise again to war my bishop, Rise again from your black tomb” förs tankarna till den återuppväckta inkvisition vi möter i en del science fiction, tilltalande för vissa, fasaväckande för andra. Den vagt industriella musiken och Lilous här monotont mässande röst bildar ihop med texten en mörk helhet, det är en av skivans starkaste låtar.

Låten med samma namn som skivan är en tolkning av italienska Avanti Ragazzi di Buda, på samma gång en hyllning till de ungrare som dödades av sovjetiska tanks och en tidlös hyllning till de européer som stått upp för sin frihet. Vi rör oss här från suggestiv industri till elektrorock, steget fortsätter med nästa spår som beskrivs som elektropunk, The White Eagle. Här är det polska frihetskämpar som står i centrum, texten är poetisk och musiken kraftfullt medryckande.

Därefter rör vi oss in på elektroreggaens domäner, med svängiga Pasokification. Texten är en fyndig anklagelse mot den senmoderna världen, med rader som ”I was born to work on this plantation, Is this what we call civilization, Atomized into this fragmentation, From woman into corporation, Gridlocked by commercialization, Endless waves of globalization”. Muntra trumpeter ackompanjerar pasokifieringen, alltså den europeiska socialdemokratins nödvändiga och välförtjänta undergång. Detta är en av mina favoriter.

Loungespåret Bolsomito skildrar i metaforisk form Brasiliens president som en jaguar i regnskogen. Vi fortsätter i sällskap med Lilou & John vår resa i den mediterrana musiken med muntra Salvini Pop. Den har en episk kvalitet i skildringen av Salvinis uppgång men samtidigt en lekfullhet som bör avväpna varje salvinifiende. Ihop med Pasokification tillhör den mina favoriter, bandet skulle utan problem kunna inspireras av skagenren härnäst.

Med nästa spår, Godwin’s Law, bekantar vi oss med SJW-mentaliteten, men inte konfrontativt utan med en distans som utgår från att dessa människor inte är värda att ta på allvar. Låten är kort men medryckande, texten träffsäker. Titeln utgår som synes från Mike Godwins observation 1990 att en diskussion som får pågå tillräckligt länge alltid kommer att urarta i Hitlerassociationer. Skivan avslutas sedan med USS Donald Trump, elektropunk i marschtakt där Trump som mytisk arketyp både hos anhängare och fiender utforskas. Djursymboliken från Bolsomito blir här havsbaserad, vilket är roligt då det amerikanska imperiet är en thalassokratisk havsmakt. Det är återigen en bra låt.

Sammantaget är det en bra skiva. Texterna har ofta en poetisk sida och ett djup, de tar upp aktuella teman men blir inte tendentiösa. Musiken rör sig mellan genrer men genomgående är det medryckande och lättillgängligt utan att bli banalt. Lilous röst kommer flera gånger till sin rätt, kanske särskilt i Godwin’s Law och Counter Jihad. Har man följt bandets utveckling blir det hela extra givande. Counter Jihad och The White Eagle för tankarna till tidigare album, medan lekfulla och muntra låtar som Pasokification och Salvini Pop låter ana en möjlig ny riktning. Iconoclastic rekommenderas kort sagt varmt, oavsett hur man själv ser på de teman och gestalter som behandlas i texterna. Vi lever i en era då musiken antingen är banal eller tendentiös, Lilou & John är ett bra exempel på att något annat, på samma gång intelligentare och roligare, är möjligt.

 
 

Lilou & John – Dead Girl Walking

The Swedish band Lilou & John have during their still quite young existence moved between musical genres with the same ease as the lyrics have moved between different themes. The band have made both intelligent indie songs and explosive punk rock without getting stuck in any genre, with the newest album Iconoclastic, time has come for the band to explore EDM, Electronic Dance Music, with well-chosen raids into the mythic realms of both italo pop and reggae.

A strength of Lilou & John is the ability to explore world views and perspectives and then depict them from within, without necessarily embracing them. Previous classics like Bataclan and Payback Day are examples of this. Iconoclastic begins with another such song, fateful Counter Jihad which is a poetic but at the same time night-black stream of consciousness. With text lines like “Rise again to war my bishop, Rise again from your black tomb” the thoughts are brought to the resurrected inquisition we encounter in some science fiction, appealing to some, horrifying to others. The vaguely industrial music and Lilou’s monotonous sermon-like voice together with the text form a dark whole, it is one of the album’s strongest songs.

The song of the same name as the record is an interpretation of Italian Avanti Ragazzi di Buda, at the same time a tribute to the Hungarians who were killed by Soviet tanks and a timeless tribute to the Europeans who have stood up for their freedom. Here we move from suggestive industry to electronic rock, the move continues with the next track described as electro punk, The White Eagle. Here it is the Polish freedom fighters who are at the center, the text is poetic and the music is vigorously captivating.

Then we move into the domains of electro reggae, with rhythmic Pasokification. The text is a clever accusation against the late modern world, with lines like “I was born to work on this plantation, Is this what we call civilization, Atomized into this fragmentation, From woman into corporation, Gridlocked by commercialization, Endless waves of globalization”. Cheerful trumpets accompany the pasocification, i.e. the necessary and well-deserved demise of the European Social Democracy. This is one of my favorites.

 
 

The lounge track Bolsomito depicts in metaphorical form Brazil’s president as a jaguar in the rainforest. In company with Lilou & John we continue our journey through the Mediterranean music with cheerful Salvini Pop. It has an epic quality in the portrayal of Salvini’s rise, but at the same time a playfulness that should disarm each Salvini hater. Together with Pasokification, it is one of my favorites, the band could easily be inspired by the ska genre next.

With the next track, Godwin’s Law, we get acquainted with the SJW mentality, but not confrontationally but with a distance that assumes that these people are not worth taking seriously. The song is short but captivating, the text accurate. The title derives from Mike Godwin’s observation in 1990 that a discussion that lasts long enough will always end in Hitler associations. The record is finally finished with USS Donald Trump, electro punk in march rhythm, where Trump is explored as a mythical archetype of both followers and enemies. The animal symbolism from Bolsomito here becomes sea-based, which is fun since the American empire is a thalassocratic sea power. It is again a good song.

Overall, this is a good record. The texts often have a poetic side and a depth, they address current themes but do not become tendentious. The music moves between genres but consistently it is captivating and easily accessible without being banal. Lilou’s voice comes to its right several times over, perhaps especially in Godwin’s Law and Counter Jihad. If you have followed the band’s development, it will all be extra rewarding. Counter Jihad and The White Eagle bring the thoughts to previous albums, while playful and cheerful songs like Pasokification and Salvini Pop hint a possible new direction. In short, Iconoclastic is highly recommended, regardless of how you look at the themes and thought-figures that are dealt with in the texts. We live in an era when music is either banal or tendentious, Lilou & John is a good example that something else, at the same time more intelligent and fun, is possible.