Motpol

Motpol

Lilou & John – Eldbarn

by Joakim “Oskorei” Andersen

Lilou & John torde för många av Motpols läsare vara kända som en tilltalande musikerduo. Deras musik är poppig och medryckande, låtarna fastnar snabbt, men musiken innehåller samtidigt både allvar och djup. Denna kombination är inte alldeles enkel att åstadkomma, det medryckande blir lätt tomt och ytligt, det djupa svårtillgängligt. Förmågan att förena de båda kvaliteterna har duon gemensam med bland annat Morrissey. Det retar genom sin äkthet ofta den politiskt korrekta sensibiliteten, men utan att passera gränsen för det tendentiösa. Detta är i mina ögon ett den goda alternativkulturens adelsmärke idag, föreningen av kvalitet, djup och en äkthet som inte kan inrymmas i politiska bojor.

Eldbarn
Tvekande ser han sig omkring med ögon som tysta väser av eld. Ett molande mörker ligger över huset.
– Eldbarn

Föreningen av de båda kvaliteterna, det tillgängliga och det djupa, märks också i parets litterära debut, nyligen utgivna Eldbarn. Det är en gripande och spännande historia, i gränslandet mellan gotisk saga, fantasy och socialrealism. Vi följer i Eldbarn en ung flicka vid namn Zelda, en poet i gränslandet mellan barn och vuxen. Men hon är utsatt för svek och övergrepp från sina föräldrar, och från vuxenvärlden som helhet. Ingen vill se hennes utsatthet, en utsatthet som skildras på ett hjärtskärande sätt. Detta är Eldbarns socialrealistiska aspekt, boken är en ovanligt välskriven påminnelse om hur illa barn kan fara även i dagens samhälle. Den tar upp sådant som så kallat självskadebeteende och föräldrars egoism och förräderi. Bitvis gör det ont att läsa, men det är psykologiskt trovärdigt och välskrivet. Det är också en påminnelse om en fråga vår offentlighet de senaste decennierna alltmer låtit hamna i skymundan. Andra frågor har bedömts viktigare, föräldrars svek har på så vis blivit en hel vuxenvärlds.

Att recensera Eldbarn är inte alldeles enkelt, för den socialrealistiska och psykologiska aspekten är en bland flera. Att beröra de andra, de som tillsammans gör det till en unik helhet, är svårt att göra utan att avslöja för mycket. Handlingen är spännande och tar flera oväntade turer, inte minst slutet är nagelbitande osäkert och meningsfullt in i det sista (när man ser tillbaka på boken är slutet, kryptiskt uttryckt, samtidigt det enda logiska). För detta är samtidigt en handling som rör sig bortom det psykologiska och in på de outforskade nejder där arketyper, djuphistoria och övernaturliga väsen hör hemma. Alltför mycket kan inte sägas om den väv som skapas här eller de symboler som skickligt används, annat än att den som ropar efter hjälp ibland finner någon som hör. Eldbarn blir så en gotisk kärlekshistoria och en historia om övernaturlig hämnd. Mörker, eld och vatten spelar som sig bör i den gotiska genren centrala roller, liksom ensamhet, längtan och hat.

Boken är en personlig syntes av socialrealism, av folkhemmets mörka undersida, och gotisk fantasy. Uppskattar man skildringar av den gotiska aspekten, exempelvis The Crow, viss Ajvide eller Neil Gaiman, är detta en högintressant bok. Bland annat Stephen Edred Flowers har beskrivit denna gotiska aspekt, och dess relation till i synnerhet de nordeuropeiska folken. De gotiska subkulturerna och deras estetik är ett intressant samtida uttryck för denna sida. Eldbarn är genom både handling, språk och symbolik ett ovanligt skickligt utfört exempel på hur det gotiska kan användas skönlitterärt. Men om detta kan inte alltför mycket skrivas utan att sabotera läsningen. Att vi behöver återstifta bekantskapen med den gotiska dimensionen kan däremot konstateras.

Språket är synnerligen poetiskt, något som inte nödvändigtvis märks under läsningen eftersom det gjorts subtilt. Men för den rätta läsaren gör det läsningen till en njutbar upplevelse och ger handlingen en ytterligare dimension (”kullen reser sig som ett gravröse ur vattnet” är bara ett exempel valt på måfå). Sammantaget är detta en läsvärd bok i gränslandet mellan gotisk saga och folkhemsskildring. Det är en utmärkt bok för den yngre läsare som redan uppskattar urban fantasy, men också den vuxne läsaren har mycket att se fram mot. Handlingen är spännande, men det finns som ovan antytts även djupare aspekter.

Lilou & John – Fire Child

Lilou & John, for many of Motpol’s readers, should be known as an appealing music duo. Their music is poppy and captivating, the songs get stuck fast, but at the same time the music contains both seriousness and depth. This combination is not quite easy to achieve, the catchy is easily transformed in empty and superficial, the deep difficult to access. The ability to combine the two qualities has the duo in common with, among other things, Morrissey. Through its authenticity, it often annoys the politically correct sensibility, but without passing the boundary of the tendentious. This is, in my view, the hallmark of the good alternative culture today, the unification of quality, depth and authenticity that cannot exist in political chains.

Fire Child
Hesitating he looks around with eyes that silently are hissing like fire. A clouding darkness lies above the house.
– Fire Child

The unification of the two qualities, the available and the deep, is also evident in the couple’s literary debut, recently published Fire Child. It is a moving and exciting story, in the borderland between Gothic fairy tale, fantasy and social realism. In Fire Child we follow a young girl named Zelda, a poet in the borderland between children and adults. But she is exposed to betrayal and abuse by her parents, and from the adult world as a whole. No one wants to see her vulnerability, a vulnerability portrayed in a heartbreaking way. This is Fire Child’s social-realistic aspect, the book is an unusually well-written reminder of how badly children can be treated even in today’s society. It addresses such things as so-called self-harm and parents’ egoism and treason. Sometimes it hurts to read, but it is psychologically credible and well-written. It is also a reminder of a question the public has neglected over the last few decades. Other issues have been considered more important, so parents’ betrayal has thus become a whole adult world’s betrayal.

Reviewing Fire Child is not quite easy, because the social-realistic and psychological aspect are just a few among several. Touching the others, those who together make it a unique whole, is difficult to do without revealing too much. The action is exciting and takes several unexpected tours, not least the end is nail biting uncertain and meaningful into the end (when looking back at the book, the end is at the same time the only logical one). For this, at the same time, is an act that moves beyond the psychological and into the unexplored fields where archetypes, deep history and supernatural beings belong. Too much cannot be said about the fabric that is created here or the symbols that are cleverly used, other than that whoever calls for help sometimes finds someone who hears. Fire Child thus becomes a Gothic love story and a story of supernatural revenge. Darkness, fire and water play, as they should in the Gothic genre, central roles, as well as loneliness, longing and hatred.

The book is a personal synthesis of social realism, of the dark downside of the “People’s home”, and gothic fantasy. If you appreciate depictions of the Gothic aspect, such as The Crow, a certain Ajvide or Neil Gaiman, this is a very interesting book. Among other things, Stephen Edred Flowers has described this gothic aspect, and its relation to especially the Northern European peoples. The Gothic subcultures and their aesthetics are an interesting contemporary expression of this side. Fire Child is, through both action, language and symbolism, an unusually clever example of how the Gothic can be used to create fiction. But too much cannot be be written about this without sabotaging the reading. On the other hand, it is clear that we need to re-establish our acquaintance with the Gothic dimension.

The language is extremely poetic, something that is not necessarily noticeable during the reading because it has been made subtly. But for the right reader, it makes reading an enjoyable experience and gives the action an additional dimension (“the hill rises like a burial mound from the water” is just one example chosen randomly). All in all, this is a book worth reading in the borderland between the Gothic fairy tale and the folk tale. It is an excellent book for the younger reader who already appreciates urban fantasy, but also the adult reader has a lot to look forward to. The action is exciting, but there are, as indicated above, even deeper aspects.