Motpol

Motpol

Lilou & John – Patriot Child

by Joakim “Oskorei” Andersen

Vi lever i spännande tider, en brytningstid som kan vara både skrämmande och förvirrande, lovande och fruktbar. Att fånga det väsentliga i samtiden är det många gånger mystikern och konstnären som är bäst lämpade för, i vår tid inte minst musikern. Ett bra exempel på detta är musiker- och konstnärsduon Lilou & John, kända för album som Dissidentica och 100 Faces, gotiska fantasyromanen Eldbarn, och texter bland annat på Motpol och i Nya Tider. Det som i mina ögon utmärker duon är inte minst en förmåga att förena djup och pop, det är lättillgängligt och fastnar men det finns samtidigt intelligens och djup. Många av de tidiga låtarna påminner om både neofolk och pop, och kan därför uppskattas både av inbitna neofolkfantaster och glada popsnören. Den som är van vid en överpolitiserad motkultur kommer här inte att känna igen mycket, detta är tillgängligt för alla men inte stereotypt överhuvudtaget.

Patriot Child

Of course you’re angry child
They sell your every pound of flesh for one glass of wine
They can beat you deaf child, but never beat you blind
You will not give in to the powerful and rich
Deep state, fake news, the pimp and the bitch

You are gonna shut them up
You are gonna shut them up

Med den nya EP:n, Patriot Child, beger sig duon ut på delvis nya musikaliska jaktmarker, steget är dock logiskt givet bland annat medryckande och kraftfulla Payback Day. Det är nu en tyngre, gitarrbaserad ljudbild som för min del för tankarna till punk- eller garagerocken. Men det är precis som tidigare ett personligt ljud, som inte kan reduceras till någon enstaka genre. Ibland anar man influenser från både Danzig och Black Sabbath, inte minst på stämningsfulla Enemy of the Matrix. Det är i varje fall medryckande och har hög energi, låtarna spelas med fördel på hög volym och i goda vänners lag. Flera låtar lämpar sig för kollektiv skönsång. Till låtarnas olika personligheter bidrar också Lilous mäktiga röst. I Enemy of the Matrix har hon en mörk, mytisk och avlägsen kvalitet i sången som passar texten och musiken som hand i handske, i Psychotic Snowflake Anthem fångar hon istället en galen, trängd själ som aldrig vilar.

Detta är en av behållningarna med låtarna, förmågan att fånga olika perspektiv på vår samtid och att göra det intelligent och utan att det blir tendentiöst. Ibland är det också roligt, som när Elder Scrolls-gestalten Sheogorath dyker upp i en referens i just Psychotic Snowflake Anthem. Där möter vi den moderna människan, ofta men inte nödvändigtvis en politiskt korrekt ”godhetskrigare”, ständigt stimulerad av konsumtionssamhället men aldrig nöjd i egentlig mening och gradvis alltmer paranoid av bristen på privatliv och vila. Helheten mellan musik och text skapar där ett imponerande resultat, en inblick i den moderna människans tillstånd. I Petrodollar Wars möter vi istället den samtida legosoldaten, brutaliserad av krig han eller hon inte har något egentligt intresse i. För systemkritiker är det förmodligen låtarna Generation Identitaire och Patriot Child som är mest omedelbart tilltalande, här är det vårt perspektiv som skickligt och närmast ödesmättat väl framförs. Generation Identitaire fungerar bra som komplement till Markus Willingers identitära manifest med samma namn. Willinger anklagde 1968-generationen för deras svek mot Europas unga, och i texten summeras detta väl:

You looked for Paradise
In the scriptures of the Marx
And in the riot and red flag waving
And the streets that filled with blood

And we pay the price for your chasing of wind
We are Generation Identitaire.

Även här bidrar både text och musik till helheten, musiken har en taktfast, kontrollerad kvalitet kombinerad med både det ödesmättade och det vackra. Min personliga favorit är Enemy of the Matrix, där perspektivet inte längre är mänskligt utan samtiden betraktas med eviga ögon. Musiken är mörk och stämningsfull, värdig en Glenn Danzig (i förbigående sagt en av de finare komplimanger jag kan ge en musiker). Texten för in en uråldrig ”fiende till matrisen” i handlingen:

In the water
In the deep well
I still watch you, mortalkind

I was hanging
From the world tree
From the mighty Yggdrasil.

Detta är en av bandets kvaliteter, förmågan att leka med perspektiv och symboler, att ”bortom gott och ont” bli ett med dem och förmedla deras kärna i texter och musik. Det är intelligent och intressant, och gör att skivan både har flera medryckande låtar som fastnar och ett djup som gör den värdefull som kommentar till vår samtid. Även bild- och symbolspråket är personligt och intelligent, duons videor rekommenderas. Går man bakåt i historien finner man att Andrew Breitbarts ord ”politiken är nedströms från kulturen” bär på en viktig sanning, förändringar av samhället har ofta föregåtts av att mindre grupper av konstnärer sått fröna för ett nytt sätt att uppleva världen. I Sverige har det bland annat handlat om vågor av göticister, som rört sig mellan källorna i myt och natur och samtiden. I England kan man nämna Inklingarna runt Tolkien och Lewis. Gemensamt för dessa har varit en förmåga att förena djup och lättillgänglighet, något liknande behöver vi idag. Det finns tecken på att rätt människor i både litteratur, konst och musik i detta nu gett sig in på samma stig som göticisterna och inklingarna även här och det ger skäl för tillförsikt inför framtiden. Lilou & John tillhör denna skara av kulturens stigfinnare, den som uppskattar bra musik med tanke bakom gör väl i att bekanta sig med den nya EP:n.

Lilou & John – Patriot Child

We live in exciting times, a transition that can be both frightening and confusing, promising and fruitful. It is often the mystic and the artist who are best suited to capture the essentials of an era, and in our time, the musician more than anything. A good example of this is the music and artist duo Lilou & John, famous for albums such as Dissidentica and 100 Faces, Gothic fantasy novel Eldbarn, and articles published by among other Motpol and in New Times. What characterizes the duo in my eyes is not least an ability to unite depth and pop, it is easily accessible and sticks to the listener but there is at the same time intelligence and depth. Many of the early songs are reminiscent of both neo-folk and pop, and can therefore be appreciated by both the neo-folk fans and the happy pop lovers. Anyone who is accustomed to an over-politicized counterculture will not recognize much here, this is accessible to everyone but not stereotypical at all.

Patriot Child

Of course you’re angry child
They sell your every pound of flesh for one glass of wine
They can beat you deaf child, but never beat you blind
You will not give in to the powerful and rich
Deep state, fake news, the pimp and the bitch

You are gonna shut them up
You are gonna shut them up

With the new EP, Patriot Child, the duo moves on to partly new musical hunting grounds, but the step is logical, considering catchy and powerful Payback Day. It is now a heavier, guitar-based sound image that, for my part, reminds of punk or garage rock. But just like before it is a personal sound, which cannot be reduced to any single genre. Sometimes you experience influences from both Danzig and Black Sabbath, not least in the atmospheric Enemy of the Matrix. In any case, it is captivating and has high energy, the songs should be played on high volume and together with good friends. Several songs are suitable for singalong. Lilou’s powerful voice also contributes to the various personalities of the songs. In Enemy of the Matrix she has a dark, mythical and distant quality that fits the text and the music as a glove fits the hand, in Psychotic Snowflake Anthem she instead captures a crazy, cornered soul that never rests.

This is one of the good things about the songs, the ability to capture different perspectives on our time and to make it intelligent and without it becoming tendentious. Sometimes it is also fun, as when the Elder Scrolls figure Sheogorath appears in a reference in Psychotic Snowflake Anthem. There we meet the modern man, often but not necessarily a politically correct “social justice warrior”, constantly stimulated by consumerist society but never satisfied in any true sense and gradually becoming increasingly paranoid by the lack of privacy and rest. The whole of music and text creates an impressive result, an insight into the state of modern man. In Petrodollar Wars we instead meet the contemporary mercenary, brutalized by war he or she does not have any real interest in. For system critics, it is probably the songs Generation Identitaire and Patriot Child that are most immediately appealing, here it is our perspective that is skillfully and almost fatefully well performed. Generation Identitaire works well as a complement to Markus Willinger’s Identitarian manifesto of the same name. Willinger accused the 1968 generation of their betrayal against the youth of Europe, and this text sums it up well:

You looked for Paradise
In the scriptures of the Marx
And in the riot and red flag waving
And the streets that filled with blood

And we pay the price for your chasing of wind
We are Generation Identitaire.

Here, both text and music contribute to the whole as well, the music has a rhythmic, controlled quality combined with both the fateful and the beautiful. My personal favorite is Enemy of the Matrix, where the perspective is no longer human but eternal eyes that look at the contemporary world. The music is dark and atmospheric, worthy of a Glenn Danzig (one of the finer compliments I can give a musician). The text inserts an ancient “enemy of the matrix” into the story:

In the water
In the deep well
I still watch you, mortalkind

I was hanging
From the world tree
From the mighty Yggdrasil.

This is one of the qualities of the band, the ability to play with perspectives and symbols, that “beyond good and evil” become one with them and convey their core in texts and music. It is intelligent and interesting, and leads to the album having both several catchy songs that get stuck to the listener and a depth that makes it valuable as a comment to our time. The imagery and symbol language is also personal and intelligent, the duo’s videos are recommended. Going back in history, one finds that Andrew Breitbart’s words “politics are downstream from culture” carry an important truth, changes in society have often been preceded by the fact that smaller groups of artists sowed the seeds for a new way of experiencing the world. In Sweden, among other things, it has been waves of Gothicism, who moved between the sources in myth and nature and the present. In England you can mention the Inklings around Tolkien and Lewis. What has united these has been an ability to combine depth and easy accessibility, something we need today. There are signs showing that the right people in both literature, art and music now have entered the same path as the Gothicists and the Inklings here too and that is reason for confidence in the future. Lilou & John belongs to this group of culture’s pathfinders, anyone one who appreciates good music with awareness behind will enjoy getting acquainted with the new EP.