MED-bloggen

MED-bloggen

Musik och politik

by Edward Nordén

Musikerduon Lilou & John har den senaste tiden seglat upp som ett alternativt band med politiska förtecken. Starkt provocerande för en del och starkt omhuldat av andra. Som det brukar vara när något spännande dyker upp. Texter ur olika berättares perspektiv, konstnärlig inramning på musiken och ett unikt tilltal. Tänkande människor. Men punkens fuck off-kapital och egensinniga självständighet är högst närvarande. För ovanlighetens skull på borgerligt håll.

Musikens och kulturens potential som politisk budbärare samt behovet av att bryta vänsterns totala hegemoni inom kultursfären har blivit ett diskussionsämne på senare tid. Kanske finns här en ny dimension i politiken: tänkande människor som anser att samhället faller sönder och efterfrågar en helt ny inriktning och inte bara mer av samma gemensamma ängsliga marsch. För att börja någonstans, och för att inleda samtalsämnet, så har jag ställt ett antal frågor till John, som är medlem i MED, om musik, politik och deras senaste skiva ”Airing from Kolyma”.

Vilka är Lilou och John och vad är Lilou & John?

Lilou och John är ett gift par med två pojkar och tre katter som bor i en lägenhet i utkanten av en medelstor svensk stad. Lilou & John däremot är ett kontroversiellt koncept, en manisk dröm, en ständig vilja att bredda den konstnärliga friheten och skrika ut över världen att nu får det vara nog med likriktning och konformism.

Många av era låtar tycks beskriva tankegångar ur andras ögon. Bataclan ur en jihadists perspektiv, Generation Identitaire enligt en identitärs mening och Next year in Jerusalem ur en sionists ögon. Vad är tanken med detta?

Alla våra kreativa projekt har många källor, men vi kan ge några vinklar.

i) Det mänskliga psyket är otroligt fascinerande och det är en utmaning att beskriva det. På samma vis är det roligt att gestalta omvärlden och de stora förändringar vi ser. Det blir en tidskapsel för framtida generationer.

ii) Det finns en tradition inom västerländsk kultur som har gått förlorad i och med 68-vänstern, och det är skillnaden mellan författare och berättarröst. Herman Melville var inte Ishmael. Men när allting har politiserats så har den gränsen suddats ut för att krossa det fria ordet. För oss är det viktigt att återskapa gränsen. Konst är konst. Politik är politik.

iii) Det är onaturligt att inte kunna skriva om vad som helst. Det är kanske inte så många som reflekterar över det idag men det vore fullkomligt normalt att kunna skriva en poplåt om jihadistisk terror i ett samhälle där det förekommer. Tyvärr har 68-vänstern skrämt livet ur de flesta artister idag så att många bara vågar skriva värdegrundscertifierade texter om hur kul det är att sälja knark och skjuta poliser. Än så länge är vi de enda, så vitt vi vet, som balanserar upp den politiserade vänstermusiken, men förhoppningsvis blir vi fler.

Musik och konst i politik är inte nytt. Det har använts av vänstergrupper, miljörörelser, extremhögern, hippierörelsen från 60-talet, religiösa grupper liksom subkulturer av vitt skilda slag. Det saknas däremot tydligt i svensk höger, eller låt oss säga liberalkonservativ kontext. Varför?

Det är alldeles rätt att sammanblandningen av musik och politik är en gammal mix. Det vi gör är däremot helt nytt eftersom vår musik bygger på att vidga gränserna och visa på skillnaden mellan konstnären och verket.

Vad gäller frågan så är liberalkonservativa sällan särskilt intresserade av att bedriva vad identitärerna kallar metapolitik, det vill säga att förändra det kulturella fundamentet i ett samhälle och därigenom påverka politiken på sikt. Liberalkonservativa är ofta mer intresserade av sakdebatter och kedjan av argument och motargument i en logisk följd. Det kan bero på att det liberalkonservativa perspektivet sällan slår med breda gester utan mer betonar sin roll som den intellektuella rösten i samhällsdebatten. Där finns inte mycket utrymme för utlevande sånger om att lösa brott eller sänka skatterna eftersom publiken traditionellt är mer intresserad av att läsa akademiska artiklar. Borgerliga företrädare överlag nedvärderar gärna musikens förmåga att förändra människors sätt att tänka. Men detta är ju också en av anledningarna till att den liberalkonservativa rörelsen hela tiden har ett underläge gentemot rörelser som utnyttjar konstens potential.

Däremot finns det givetvis stora möjligheter att förändra även detta. Franska revolutionen var en borgerlig revolution som sporrade en kulturell förnyelse. Men det kräver att liberalkonservativa sympatisörer i så fall utvecklar en starkare (fredligt) revolutionär ådra. Den tiden kan mycket väl komma.

Borde fler uttryck för konst, musik och bildning vara en del av högerpolitik?

Om du med frågan avser liberalkonservativ politik så beror det helt på vad man vill uppnå. Om man vill slåss på lika villkor mot de mer radikala rörelserna på vänster- och högerkanten så är svaret ett rungande ja. Men det kommer givetvis med priset att det delvis förflyttar den politiska arenan från de intellektuella debattforumens stringens till mer borgerligt radikala konstnärer. Mer 1789 och mindre 1976. Det är ju alltid en avvägning.

Hur har er musik och ståndpunkt mottagits? Hur ser ni på mottagandet?

Musiken har mottagits extremt blandat. Vi kan ge ett exempel. I början på våren var det en vänsteraktivist som ville få oss utkastade från Spotify. Han hade lyssnat på en av våra låtar och älskat den. Han hade till och med rekommenderat den till flera av sina vänner, innan han till sin fasa upptäckte att det var ”rasistisk musik” och att vi var ”högerextremister”.

Ett annat exempel är när vi våren 2017 fick erbjudande om att spela live på Sveriges Radio Sjuhärad eftersom de gillade musiken. Fem minuter innan sändning ställdes vi dock inför ett ultimatum där vi avkrävdes en intervju där våra ”politiska sympatier” skulle granskas för att spelningen skulle få äga rum. Vi vägrade förstås.

Ett tredje exempel kommer från Borås Tidning som gjorde en intervju med oss inför Bokmässan 2017 där vi hade fått en 100% opolitisk roman utgiven hos Nya Tider. Frågorna rörde i princip huruvida vi skulle marschera ihop med Nordiska Motståndsrörelsen och vilka kontakter vi hade inom den radikala högern.

Det summerar ganska bra vårt ganska komplexa förhållande till den godhetssignalerande vänstern.

Överlag kan man dock säga att de som inte skyr oss på grund av förutfattade meningar ofta tycks genomgå samma process: först blir de fundersamma och undrar vad sjutton vi är för udda typer, sedan börjar de lyssna på rösten och texterna och långsamt fattar de grejen, till sist älskar de musiken. Vi har till och med fått mail från folk som har suttit och gråtit till ”Payback Day” och skrivit att de hade gett upp hoppet om svensk populärkultur innan vi kom. Det är de mest värdefulla kommentarerna som visar att vi påverkar människor på djupet.

Både texterna och sången är ju ovanliga. Lilou har jämförts med både Buffy Sainte-Marie och Nina Simone. Texterna har föranlett både en och annan djupanalys. Vi kan leka med symboler på ett väldigt speciellt sätt, tror jag en recensent skrev.

Själva är vi väldigt nöjda med att musiken spelas.

Varför Medborgerlig Samling?

John är medlem i Medborgerlig Samling sedan ett tag tillbaka. Lilou står helt utanför politiken. Bandet är, som tidigare konstaterats, ett projekt som egentligen inte har med politik att göra alls, men som har kommit att bli ett slags flaggskepp för politisk inkorrekt musik idag.

Medborgerlig Samling representerar på många sätt den revolutionära anda som präglade Franska revolutionen, med ett motstånd mot en skattefinansierad samhällselit som stiftar lagar som inkvoterar dem själva på höglönejobb. Att bli medlem i ett politiskt parti handlar mycket om väga det man gillar mot det man tycker sämre om eller struntar i. Där har Medborgerlig Samling en bra balans av saker som John personligen uppskattar.

Dessutom var Ilan Sadé tidigt ute och besvarade våra frågor kring vilka kulturpolitiska planer partiet har. Vi är intresserade av att stoppa vänsterkulturens monopol på landets etablerade mediekanaler eftersom det likriktar allting till förbannelse och suddar ut alla nyanser. Alla låter exakt lika inom den stenhårt självcensurerade kulturbranschen. John uppskattar Medborgerlig Samlings intresse för dessa synpunkter och medlemskapet ska ses i detta ljus.

Er senaste skiva ”Airing from Kolyma” syftar på provinsen som under Stalins skräckvälde tog livet av nästan 3 miljoner människor. Varför valde ni Kolyma som tema?

Det finns tre huvudsakliga skäl.

För det första eggar det fantasin. Det vidsträckta och otroligt vackra landskapet kring Kolymafloden, avskärmat av hundratals mil tundra är en av de mest isolerade platserna på jorden och är extremt dramatiskt. Det var ytterst få som lyckades fly och för de flesta var det inte ens ett logiskt val. Många dog under flykten och de som nådde befolkade trakter blev angivna och skickades tillbaka.

För det andra är GULAGs, de sovjetiska koncentrationslägrens, existens en känslig fråga för de styrande i vårt land. Alla vet med rätta vad Auschwitz, Treblinka och Dachau var, men namn som Vorkuta, Kolyma och Solovkiöarna är fortfarande dolda av en politiserad historieskrivning. Lägren startade med Lenin och var knutna till kommunismen som ideologi. Att vi nämner lägrets namn i skivtiteln är ett sätt att påminna om de kanske upp emot en miljard människor som sedan 1917 har fått sina liv förstörda och sett sina samhällens ekonomi och sammanhållning slås sönder av radikala vänsterrörelser. En vänsterextremist skulle kanske, av taktiska skäl, kalla det en politiserad skivtitel, men egentligen är det en skivtitel som handlar om historia och människoöden. Vi får aldrig glömma bort vad människor kan göra mot varandra bara för att de styrande tycker det är praktiskt att slippa få sina ideologiska utgångspunkter kritiserade. I Ungern har låten ”Free Woman” börjat spridas och spelas via alternativa medier, mycket tack vare att de har börjat göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Vi kan ha olika åsikter om metoderna men processen är ett faktum och ju fler brott som kommer till ytan desto mer förändras historieskrivningen.

För det tredje har vi ett starkt frihetligt perspektiv och skivtiteln kan därför även tolkas som en varning inför framtiden. Precis som Förintelsen startade med demonisering av vissa utvalda minoriteter så startade GULAG med demonisering av privat ägande och krav på att alla delade samma värdegrund. Kanske 40 miljoner döda senare är vi på väg att upprepa samma misstag och det finns starka krafter som vill få oss att endast se åt ena hållet för att de själva ska kunna genomföra sin egen privata utopi.

Tack, John. Jag önskar er all framgång i ert arbete!

Music and politics

Musician duo Lilou & John has recently sailed up as an alternative band with political leaning. Strongly provocative for some and highly cherished by others. As it usually happens when something exciting appears. Texts from different storytellers perspective, artistic framing of the music and a unique appeal. Thinking people. But the punk’s fuck off-attitude and wayward independence are highly present. Quite unusual in the bourgeoisie.

The potential of music and culture as a political messenger and the need to break the left total hegemony within the cultural sphere has become a topic of discussion recently. Perhaps here is a new dimension in politics: thinking people who believe that society falls apart and asks for a completely new direction and not just more of the same common anxious march. To start somewhere, and to start the subject of conversation, I have asked a number of questions to John, who is a member of MED, about music, politics and their latest record “Airing from Kolyma”.

Who are Lilou and John and what is Lilou & John?

Lilou and John are a married couple with two boys and three cats living in an apartment on the outskirts of a medium-sized Swedish town. Lilou & John, on the other hand, is a controversial concept, a manic dream, a constant desire to broaden artistic freedom and shout out over the world that now it must be enough with rectification and conformity.

Many of your songs seem to describe thoughts from the eyes of others. Bataclan from a jihadist’s perspective, Generation Identitaire according to an Identitarian’s stance and Next year in Jerusalem from a Zionist’s point of view. What is the idea of this?

All our creative projects have many sources, but we can give some angles.

i) The human psyche is incredibly fascinating and it is a challenge to describe it. In the same way, it is fun to portray the outside world and the great changes we see. It will be a time capsule for future generations.

ii) There is a tradition in Western culture that has been lost with the 68 left, and that is the difference between the author and narrator. Herman Melville was not Ishmael. But everything has been politicized, that border has been blurred to crush the free word. For us, it is important to recreate the border. Art is art. Politics is politics.

iii) It is unnatural not to be able to write about just anything. There may not be as many people reflecting on it today but it would be perfectly normal to be able to write a pop song about Jihadi terror in a society where it occurs. Unfortunately, the 68-left has frightened the lives out of most artists today so many just dare to write “good-core-values” texts about how fun it is to sell drugs and shoot police. So far, we are the only ones, as far as we know, who balance up the politicized left music, but hopefully we will be more.

Music and art in politics is not new. It has been used by left-wing groups, environmental movements, the extreme right, the hippie movement from the 60’s, religious groups as well as subcultures of widely different kinds. However, it is clearly lacking in the Swedish right, or let’s say liberal conservative context. Why?

It is quite right that the unification of music and politics is an old mix. What we do, however, is entirely new because our music is based on broadening the boundaries and showing the difference between the artist and the work.

As far as the issue is concerned, Liberal Conservatives are rarely particularly interested in conducting what the Identitarians call meta-politics, that is, changing the cultural foundation of a society and thereby influencing the politics in the long term. Liberal conservatives are often more interested in debates and the chain of arguments and counter arguments in a logical sequence. It may be because the Liberal Conservative perspective rarely strikes with broad gestures, but more emphasizes its role as the intellectual voice of the debate. There is not much room for expressive songs about solving crimes or lowering taxes because the audience is traditionally more interested in reading academic articles. The Bourgeoisie often look down on the ability of music to change people’s way of thinking. But this is also one of the reasons why the liberal Conservative movement constantly has an disadvantage compared with movements that exploit the potential of art.

However, there are of course great opportunities to change this too. The French Revolution was a Bourgeois revolution that encouraged a cultural renewal. But it requires Liberal Conservative sympathizers to develop a stronger (peaceful) revolutionary spirit. That time may well come.

Should more expressions of art, music and education be part of right-wing politics?

If you mean Liberal Conservative politics, it depends entirely on what you want to achieve. If you want to fight on equal terms against the more radical movements on the left and right edges then the answer is a resounding yes. But of course it comes with the price that it partly moves the political arena away from the rigor of the intellectual debate forum to more radical Bourgeois artists. More 1789 and less 1976. It is always a trade-off.

How have your music and position been received? How do you view the reception?

The music has been received in extremely mixed ways. We can give an example. In the early spring, there was a left activist who wanted to get us ejected from Spotify. He had listened to one of our songs and loved it. He even recommended it to several of his friends, before he discovered in his horror that it was “racist music” and that we were “right-wing extremists”.

Another example is when in the spring of 2017 we were offered to play live at Sveriges Radio Sjuhärad because they liked the music. Five minutes before the broadcast, however, we were faced with an ultimatum in which we were asked for an interview where our “political sympathies” would be examined for the gig to take place. Of course we refused.

A third example comes from Borås Tidning who did an interview with us before the Book Fair 2017 where we had received a 100% non-political novel published at Nya Tider. The questions essentially concerned whether we should march with the Nordic Resistance Movement and what contacts we had within the radical right.

It pretty much sums up our rather complex relationship with the virtue-signaling left.

Overall, however, it can be said that those who do not shun us because of their preconceived ideas often seem to undergo the same transformation: first they become thoughtful and wonder what the heck of an oddity we are, then they begin to listen to the vocals and the texts and slowly they get it, finally they love the music. We even got emails from people who have been crying when listening to “Payback Day” and who have written that they had given up hope for Swedish popular culture before we arrived. These are the most valuable comments that show that we influence people deep under their skin.

Both the lyrics and the song are unusual. Lilou has been compared to both Buffy Sainte-Marie and Nina Simone. The texts have prompted several in-depth analyses. We can play with symbols in a very special way, I think a reviewer wrote.

Personally, we are just very happy that the music is being played.

Why Citizen’s Coalition?

John has been a member of Citizen’s Coalition since a while. Lilou stays completely out of politics. The band is, as stated earlier, a project that does not really has to do with politics at all, but which has become a kind of flagship for politically incorrect music today.

Citizen’s Coalition in many ways represents the revolutionary spirit that characterized the French Revolution, with a resistance to a tax-financed social elite that creates laws that give themselves high-wage jobs thanks to affirmative action. Being a member of a political party is very much about weighing what you like against what you think is worse or ignore. There, Citizen’s Coalition has a good balance of things that John personally appreciates.

In addition, Ilan Sadé early answered our questions about which culture political plans the party has. We are interested in stopping the monopoly of left-wing culture among the country’s established media channels, as it conforms everything to hell and blurs out all nuances. Everyone sounds exactly the same in the hard-censored cultural industry. John appreciates Citizen’s Coalition’s stance on these matters, and his membership should be seen in this light.

Your latest album “Airing from Kolyma” refers to the province which, during Stalin’s reign of terror, killed nearly 3 million people. Why did you choose Kolyma as a theme?

There are three main reasons.

Firstly, it raises the imagination. The vast and incredibly beautiful landscape of the Kolyma River, isolated by hundreds of miles of tundra is one of the most isolated places on earth and is extremely dramatic. There were very few who managed to escape and for most it was not even a logical choice. Many died during the flight and those who reached populated areas were turned in and sent back.

Secondly, the existence of GULAG, the Soviet concentration camp, is a sensitive issue for the rulers of our country. Everyone knows what Auschwitz, Treblinka and Dachau were, but names like Vorkuta, Kolyma and Solovki Islands are still censored by a politicized history writing. The camps started with Lenin and were linked to communism as an ideology. The fact that we mention the camp’s name in the record title is a way of reminding of the perhaps up to one billion people who, since 1917, have had their lives destroyed and seen their economy and social cohesion broken by radical left movements. A left-wing extremist might, for tactical reasons, call it a politicized record title, but really it is a record title that deals with history and human death. We must never forget what people can do to each other just because the rulers find it practical to avoid having their ideological starting points criticized. In Hungary, the song “Free Woman” has begun to be spread and played through alternative media, thank to them having begun to deal with their Communist past. We can have different opinions about the methods but the process is a fact and the more crimes that come to the surface the more history writing changes.

Thirdly, we have a strong liberty perspective and the record title can therefore also be interpreted as a warning for the future. Just as the Holocaust started with the demonization of certain selected minorities, GULAG started demonizing private ownership and demanding that everyone share the same core values. Perhaps 40 million dead later we are about to repeat the same mistake and there are strong forces that want us to look only one way so they can create their own private utopia.

Thanks, John. I wish you every success in your work!