Fria Tider

Fria Tider

Protestmusik mot vår tids elit

by Joakim “Oskorei” Andersen

Andrew Breitbart, grundare av nyhetssajten Breitbart News, hade som mantra att “politiken är nedströms från kulturen”. Med detta satte han fingret på att den som kontrollerar kulturen också formar de människor som senare tar ställning i politiken. Det har betydelse om allmänheten fyller sin tid med politiskt korrekta TV-serier och intetsägande musikradio.

Om man utgår från Breitbarts mantra har dagens etablissemangskritiska rörelser ett problem, de producerar ännu inte särskilt mycket kultur. Det kan delvis förklaras med att kulturindustrin, förlag, skivbolag och andra, idag har en tydligare politisk agenda än tidigare. 1984 kunde bandet Saxon exempelvis släppa suggestiva Crusader, idag vore det osannolikt att den inte skulle tigas ihjäl eller leda till upprörda reaktioner från politiskt korrekta. Så sent som 2000 kunde Eminem i Criminal rappa “homofob? Nä, det är du som är heterofob.” Mindre än 20 år senare skulle ordvalet ha skapat problem för honom.

Utvecklingen har gått fort, men bristen på etablissemangs­kritisk kultur kan inte enbart skyllas på kulturindustrin, det handlar också om brist på både producenter och konsumenter, och en överpolitiserad världsbild som underskattar kulturens betydelse. Oavsett vad man i övrigt anser om 1968-vänstern hade den inte detta problem, utan politik och kultur bildade en mäktig helhet.

Det finns lyckligtvis tecken på att situationen börjar förändras till det bättre, att kreativa människor skapar konst, litteratur och musik som inte är politiskt korrekt. Ett värdefullt exempel på detta är bandet Lilou & John. John bör vara känd för många i etablissemangskritiska kretsar då han skrivit i alternativ media, något som bland annat lett till de numera förutsägbara försöken från politiskt korrekta att sabotera hans yrkesliv. Detta tycks de lyckligtvis inte ha lyckats med.

Lilou & John beskriver sin musik som indie, en blandning av alt-rock, pop och etno-folk. Det jag själv slagits av är musikens förening av det poppiga och medryckande med det mörka och suggestiva. Låtarna är ofta trallvänliga och fastnar snabbt, men samtidigt bildar sång, text och musik en helhet med ett djup man sällan stöter på i musikradion.

Texterna är poetiska och filosofiska, ofta med en mörk och tragisk underton. Precis som verkligheten och den mänskliga erfarenheten när den inte utsatts för strömlinjeformning och banaliserats. Till helheten bidrar också det experimentella och intelligenta bildspråket. Den som spontant tänker på vredgade skinnskallar med elgitarrer när han eller hon hör frasen “musik som inte är politiskt korrekt” kommer bli förvånad vid mötet med Lilou & John, redan av bildspråket i videor och omslag.

Bandet är aktuella med sin nya skiva, Dissidentica. Det är en gedigen skapelse, man känner igen det man tycker om med bandet sedan tidigare samtidigt som man märker en utveckling. Lilous djupa, svårhärmade röst bidrar till helhetsupplevelsen, liksom de existentiella och genomtänkta texterna. De tar upp ämnen som man idag helst undviker som artist, som de tankar som kan röra sig i huvudet på en jihadistisk terrorist i låten Bataclan.

Även medryckande 9/11 tar upp människans förmåga till ondska. I The Girl from Antarctica handlar det om dåligt och självupptaget föräldraskap, i Via Dolorosa istället om omöjlig kärlek. Texterna rör sig skickligt i den smala zonen mellan det politiskt tendentiösa och det opolitiska, utan att överskida gränsen åt endera hållet. Sammantaget är det ett band och en skiva som rekommenderas. De förenar popens lättillgänglighet med ett djup och en äkthet som gör det hela till en givande upplevelse.

Protest music against the elite of our time

Andrew Breitbart, founder of the news site Breitbart News, had the mantra that “politics is downstream from culture”. With this, he pointed out that the person who controls the culture also shapes the people who later take a position in politics. This is important if the public fills their time with politically correct TV series and bland music radio.

Starting from Breitbart’s mantra, today’s establishment-critical movements have a problem, they do not yet produce much culture. This can partly be explained by the fact that the cultural industry, publishers, record companies and others, today have a clearer political agenda than before. In 1984, for example, the band Saxon was able to release suggestive Crusader, today it would be unlikely that it had not been silenced or lead to upset reactions from the politically correct. As late as 2000, Eminem in Criminal was able to rap “homophobic? No, it’s you who is heterophobic.” Less than 20 years later, the choice of words would have caused problems for him.

This development has gone fast, but the lack of establishment-critical culture cannot simply be blamed on the culture industry, it is also about lack of both producers and consumers, and an over-politicized world view that underestimates the importance of culture. Regardless of what you otherwise think about the 1968 left, it did not have this problem, but politics and culture formed a powerful whole.

Fortunately, there are signs that the situation is beginning to change for the better, that creative people are creating art, literature and music that are not politically correct. A valuable example of this is the band Lilou & John. John should be known to many in establishment-critical circles for writing for alternative media, which among other things led to the now predictable attempts by politically correct to sabotage his professional life. Fortunately, this does not seem to have succeeded.

Lilou & John describes their music as indie, a mix of alt rock, pop and ethno folk. Personally, I have been struck by the music’s combination of the poppy and captivating with the dark and suggestive. The songs are often singalong-friendly and get stuck in one’s head fast, but at the same time song, text and music form a whole with a depth that rarely comes across on music radio.

The texts are poetic and philosophical, often with a dark and tragic undertone. Just like reality and the human experience when not exposed to streamlining and having become banalized. The experimental and intelligent imagery also contributes to the whole. Anyone who spontaneously thinks of angry skinheads with electric guitars when he or she hears the phrase “music that is not politically correct” will be surprised when meeting Lilou & John, only from watching the imagery in videos and album covers.

The band is on with their new album, Dissidentica. It is a solid creation, one recognizes the same things that one liked with the band since before while noticing a development. Lilou’s deep, hard-to-imitate voice contributes to the overall experience, as well as the existential and thoughtful texts. They discuss topics that one rather not touches today as an artist, like the thoughts that can go through the head of a Jihadi terrorist in the song Bataclan.

Even the catchy 9/11 is discussing the human ability to evil. In The Girl from Antarctica, it is about poor and egocentric parenting, in Via Dolorosa about impossible love. The texts move skillfully in the narrow zone between the politically tendentious and the non-political, without exceeding the boundary in either direction. Overall, it is a band and an album to recommend. They combine the easy accessibility of pop with a depth and an authenticity that makes it all a rewarding experience.